De två kaffemaskinerna får jobba hårt. Några gäspningar ger sig till känna mellan småpratet. Klockan närmar sig 07.45 och kirurgklinikens morgonmöte. Nattens jourer ger en snabb genomgång av läget – 23 färdigbehandlade, fyra överbeläggningar på kirurgen och fem kirurgpatienter på öronavdelningen. Så ett konstaterande att bemanningen på öron är kort inför helgen. Personalen räcker till åtta patienter och just nu ligger där 15. Just den här fredagen innehåller morgonrapporten inga satellitpatienter, men det är ett faktum som snarare möts av förvåning. I övrigt skiljer sig inte den här fredagens morgonmöte från de flesta andra dagarna på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Rapporter om kroniska överbeläggningar. De röda siffrorna i schemat över beläggningsgraden som manar till lösningar för att klara dagen. Allt känns igen. Och problemet är lika enkelt som svårlöst: det saknas sjuksköterskor.
Ylva Morawski håller en brun pappmugg med maskinkaffe i handen. Morgonmötet är över och om en liten stund är det tid för att ronda. I fyra år har hon gjort sin ST-tjänstgöring på kirurgkliniken och sakta men säkert sett hur verksamheten försämrats. När hon började fanns det 40 vårdplatser på kirurgavdelningen. Nu finns det 16, men om man ska vara riktigt ärlig med siffrorna vårdas nästan alltid minst 20 patienter där. Trots att sjuksköterskorna egentligen bara räcker till tio.
I takt med att sjuksköterskebristen ökat har även läkarnas arbetsmiljö försämrats. Ylva Morawski märker att de mindre erfarna sköterskorna behöver mer stöttning: hon får fler frågor, helt enkelt. Och stressen över den hotade patientsäkerheten är påtaglig.
– Sjuksköterskorna har det väldigt tungt, och vi i läkarkåren måste vara starka och stötta dem. Men i medarbetarenkäten är läkare den yrkeskår som sticker ut med mest i stress och utmattningssymtom. Det tycker inte jag att vi riktigt pratar om. Vi bär det medicinska ansvaret, vilket kan vara jättestressande, men måste ändå upprätthålla någon stämning om att det ska gå bra, säger hon.
Själv har hon nästan 800 övertidstimmar innestående, även om hon »inte jobbar mer än någon annan här«, och resten av livet har fått stå tillbaka ganska mycket. Det senaste året har fler underläkare förvisso anställts, men även om det gjort att pressen lättat är hon säker på att det inte kan fortsätta så här.
– Utåt som klinik biter vi ihop, men när vi som gjort längre ST träffas så brister det lite. Det märker man när man pratar med överläkarna också. Jag är så tacksam över att vi har en bra stämning bland kirurgerna, för det är kollegerna som gör att man ändå orkar med det.
Hennes leende försvinner för en kort stund. Hon försöker att vara optimistisk och se de små glädjeämnena varje dag, men visst finns oron där.
– Jag tror att om man ska palla det här så måste man tänka att man gjort det man kunnat, men vissa dagar är det inte kul. När man inte ätit lunch, har sprungit fram och tillbaka, jobbat över och ändå känner att det inte blir bra. Det är helt omöjligt att ha ett bra patientarbete utan sjuksköterskor och undersköterskor.
– Vi vet ju inte ens om det kommer att finnas någon avdelning eller ST-verksamhet kvar om några månader. Man känner sig maktlös inför situationen och det spelar ingen roll vad vi säger eller gör, det händer ingenting.
På Mälarsjukhusets kirurgklinik finns i dag åtta sjuksköterskor. Färre än vad man någonsin haft, menar Mari Svedestam som är en av dem. De ständiga överbeläggningarna med vårdtunga patienter gör arbetsmiljön tuff, och många har slutat. De orkar helt enkelt inte mer. Majoriteten har gått till andra kliniker, till kommunen eller valt att vidareutbilda sig, men en del har valt att sluta trots att de inte har något nytt jobb. Och då handlar det egentligen inte om att de inte trivts på avdelningen, säger Mari Svedestam.
– Det är ett jätteroligt jobb, men man känner en press hela tiden eftersom vi har så många överbeläggningar. När vi hade färre patienter hann man få en bild av hela patienten, nu hinner vi bara med det viktigaste. Det funkar helt enkelt inte som det är nu. Varje vecka är det flera som gråter.
Hon gjorde sin första dag på kirurgavdelningen för 15 år sen, men har sedan en tid tillbaka en projektanställning där tiden delas mellan avdelning och mottagning. Variationen är en positiv del, en annan att det är lättare att få ihop privatlivet nu när hon jobbar färre helger och kvällar. Kollegerna som får slita på avdelningen finns dock med i tankarna hela tiden, även när hon är på mottagningen.
– Varje gång en patient läggs in undrar man vem som ska få ta hand om den. Det måste hända något som gör att det blir fler sköterskor på avdelningen och jag tror att det måste till drastiska åtgärder.
Om vården ska bli bra klarar varje sköterska av att ha maximalt fem patienter, det har hon och kollegerna larmat om vid ett flertal tillfällen. Ändå har ingenting hänt. I stället vårdar de nu runt det dubbla nästan varje dag.
– Nu jobbar de flesta av oss dessutom dubbla pass minst en gång i veckan och så har det varit de senaste månaderna. Vi säger nej, men då blir man beordrad att ta det.
Vägen mot att kunna locka till sig nya sköterskor kantas av flera saker, menar Mari Svedestam. Högre OB-ersättning på helger och kvällar och möjligheten att utvecklas på avdelningen är två exempel. Men att enbart höja lönen tror hon inte på, inte heller att minska arbetstiden. Med de överbeläggningar som är nu skulle hon ändå inte orka med arbetet på avdelningen.
– Man behöver ha ett beslut på att man bara har fem patienter per sköterska, så att man kan känna att man kan göra att bra jobb. Vi är en jättebra grupp där alla ger allt. I slutändan kanske inte patienten märker av hur pressade vi är, men de skulle kunna gå hem mycket snabbare och må mycket bättre om vi hade färre patienter att ta hand om.
2013 presenterade Sveriges Kommuner och landsting (SKL) för första gången samlade data över överbeläggningar och utlokaliserade patienter på webbplatsen »Väntetider i vården«. Under de tre år som finns rapporterade har rikssnittet för överbeläggningar – det vill säga att en »inskriven patient vårdas på en vårdplats som inte uppfyller kraven på disponibel vårdplats« – i Sverige ökat från 2,58 en snittmånad 2013 till 3,12 för 2015. I två tredjedelar av landets landsting har det skett en ökning under de tre åren. Och allra sämst har utvecklingen varit i Sörmland, med Mälarsjukhuset i Eskilstuna i täten.
När rikssnittet för 2015 ligger strax över tre visar Mälarsjukhuset betydligt högre siffror än så. Under 2015 noterades 6,7 i april och 5,6 i maj. Inte någon annan gång under årets tio resterande månader hamnade siffran under åtta.
Problemet är dock inte nytt. Läget har gradvis försämrats på Mälarsjukhuset sedan sommaren 2014, då de sommarstängda platserna aldrig öppnades igen. Och redan då varnade sjukhusets läkarkollektiv för situationen. I ett brev beskrev överläkare och bakjoursansvariga sin oro, pekade ut de mest akuta problemen och uppmanade till krafttag. Då, precis som nu, stavades orsaken till överbeläggningsproblematiken sjuksköterskebrist. Två år senare har ett nytt brev till politiker och sjukhusledning formulerats. Den här gången är det enbart kirurgerna som larmar, men budskapet är lika tydligt: något drastiskt måste göras.
Landstingets divisionschef för medicinsk service, Maria Söderkvist, har förvisso presenterat ett nytt åtgärdspaket för att få verksamheten på rätt köl, men ännu saknar personalen konkreta förbättringar. Det är inte enbart arbetsmiljön som hotas. Tobias Lundström, kärlkirurg och överläkare, menar att man också måste börja ställa högre krav på patientsäkerheten.
– Vi kan inte begränsa antalet akuta patienter, men någon gång når man en gräns för vad som fungerar. Och vi är extremt nära den nu.
Vid ett av de avlånga borden i lunchrummet sitter Ylva Morawski med dagens vegetariska på tallriken. Hälsningsfraserna radas upp i takt med att lunchrummet fylls med folk. Mälarsjukhuset är av modell medelstort, vilket gör att de flesta känner till varandra både över avdelningsgränser och personalkategorier. Kanske är det en anledning till att verksamheten ändå fortsatt, trots de stora problemen.
– Det är en ganska god stämning överlag här, vi känner och försöker hjälpa varandra. Men jag tycker egentligen att vi har varit för lojala och försökt släcka bränder för länge. Nu har det blivit akut, folk orkar inte längre.
Jakten på lösningar på vårdplatsbristen ligger ständigt i bakhuvudet och hon känner en viss oro för de AT-läkare som nu handleds på sjukhuset. Pressen att hitta vårdplatser skapar undermedvetet en kultur med fel fokus.
– Vi håller på att skola in en ny generation läkare i det här och det blir en tankeställning som inte känns sund. Vi ska ta de medicinska besluten, men jag tror att man är naiv om man tror att man inte påverkas. Om det är överbeläggningar överallt försöker man hitta andra lösningar och det märker man när man rondar också, man vill få hem patienter. Det känns så absurt att ställas inför såna situationer.
Strax efter lunch är det dags för ett vårdplatsmöte för länets tre sjukhus. Tidigare en krisåtgärd – nu en daglig rutin.
En vårdplatskoordinator, vars uppgift är att ha koll på vårdplatslistan och möjligheterna till överbeläggning på varje avdelning, går tillsammans med verksamhetschef i beredskap, bakjourer och chefsläkare igenom vårdplatsläget på Mälarsjukhuset avdelning för avdelning, med Kullbergska sjukhuset i Katrineholm och Nyköpings lasarett på länk. Rapporterna från morgonmötet känns igen och fortfarande behövs något göras åt bemanningen på öronavdelningen. Överbeläggningarna är en verklighet som man de senaste åren måste arbeta runt, men sedan vårdplatskoordinatorn infördes slipper bakjouren i alla fall lägga tid på att jaga vårdplatser.
– De gör så att vi kan jobba med sjukvård och inte hålla på med platserna hela tiden, säger Ylva Bodén som är ortoped och för dagen bakjour.
Hon berättar att de länge klarat sig relativt bra från överbeläggningar på ortopedkliniken jämfört med andra, men att även de har det tufft med bemanningen och patienter som vårdas i korridoren.
– Jag hoppas att det ur press kommer något kreativt, för vi måste hitta lösningar.
Läs även:
