För att stärka kontinuiteten i vården slår både hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen fast att en patient som behöver det, eller själv önskar det, ska ha en fast vårdkontakt.
Men trots att bestämmelsen har mer än fem år på nacken är genomslaget fortfarande klent. Det visar en enkätundersökning som Läkarförbundet gjort bland ca 1 800 läkare inom 13 specialiteter där läkarkontinuitet bedöms vara en viktig kvalitetsfaktor (svarsfrekvens 32 procent).
Enligt enkäten känner många läkare över huvud taget inte till bestämmelsen om fast vårdkontakt. Hela 44 procent av läkarna säger sig ha låg eller ingen kännedom alls om bestämmelsen, och närmare två av tre anser att de fått för lite information om den.
När det gäller ifall bestämmelsen om fast vårdkontakt bidragit till en ökad läkarkontinuitet svarar två av tre nej. På frågan om det finns rutiner för att utse fast vårdkontakt på deras arbetsplats anger 45 procent av de svarande att det saknas rutiner, 36 procent att det finns rutiner, medan 19 procent inte vet.
Att rutiner är viktiga för implementeringen visas av att verksamheter där det finns rutiner för att utse en fast vårdkontakt utser läkare som vårdkontakt dubbelt så ofta som andra verksamheter.
Vilken yrkesgrupp som ska vara fast vårdkontakt är inte reglerat, utan ska styras av patientens behov. Hälften av de svarande uppger att det oftast är en läkare som utses till fast vårdkontakt och en av fyra att det oftast är en sjuksköterska. Variationen är dock stor: inom exempelvis njurmedicin, reumatologi och neurologi uppger över 80 procent av de svarande att vårdkontakten oftast är läkare, men bara 24 procent inom urologi och psykiatri.
Om det sedan är patientens behov som styr valet av yrkeskategori är en annan sak; 20 procent menar att behovet inte alls eller i liten grad styr valet, medan en av fyra inte vet på vilka grunder vårdkontakterna utses.
Enkäten tar även upp förutsättningar för kontinuitet mer allmänt. 40 procent av läkarna tycker att det finns förutsättningar i den egna verksamheten att erbjuda kontinuitet. De största hindren för kontinuitet är ersättningssystem som styr snett och illa fungerande IT-system.
PAL blev fast vårdkontakt
För att förbättra kontinuiteten fanns fram till 2010 en bestämmelse i hälso-och sjukvårdslagen om att en patientansvarig läkare, PAL, ska utses för patienten om det behövs för patientsäkerheten. Utvärderingar visade att PAL-funktionen inte fått avsedd effekt – PAL utsågs mest för att uppfylla lagkravet – och 2010 infördes i stället fast vårdkontakt. 2015 infördes bestämmelsen om fast vårdkontakt även i patientlagen.
Fast vårdkontakt ska utses av verksamhetschefen om det behövs för att tillgodose trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet, eller om patienten begär det. Med undantag för patienter med livshotande tillstånd, där vårdkontakten ska vara en legitimerad läkare, finns inget krav på att vårdkontakten ska tillhöra en särskild profession.
