Peter Gøtzsche på krigsstigen mot psykiatrin

Den stridbare och frispråkige professorn vid Köpenhamns universitet, Peter C Gøtzsche, har en lång erfarenhet av att granska kliniska studier. Han grundade det nordiska Cochrane-centret i Köpenhamn 1993 där han fortfarande är högste chef. Han har genom åren gjort sig känd som en stark kritiker av bland annat mammografiscreening och läkemedelsindustrins agerande i forskning och marknadsföring av sina läkemedel.

Vid sidan av jobbet som chef för Cochrane i Köpenhamn har han – som privatperson – publicerat böcker i dessa ämnen, och nu i september kommer hans senaste bok om psykiatri ut på svenska.

Och det är ingen nådig bild som Peter C Gøtzsche målar upp. Han skrev visserligen två kapitel om psykiatri och psykofarmaka redan i sin förra bok om läkemedelsindustrin, »Dödliga mediciner och organiserad brottslighet«, men han fick anledning att ännu djupare detaljgranska området och blev bestört av vad han fann. Därför behövdes det en helt ny bok.

– När jag såg hur manipulerade läkemedelsförsöken var, värre än inom något annat område jag har sett, och dessutom med läkare som regelmässigt ljuger för sina patienter, då kände jag att jag måste skriva om det. Jag har skrivit den här boken för att hjälpa människor att ta ansvar över sina liv och inte lämna över det till sin psykiater. Jag menar att psykofarmaka, som de används i dag, gör mer skada än nytta, säger han.

Peter C Gøtzsche är känd för att inte hålla igen på kritiken. Hans böcker har titlar som »Dödlig medicin« och »Dödlig psykiatri«, och läkemedelsindustrin kallar han regelmässigt för kriminalindustrin.

– Jag uttalar mig först efter att jag har studerat fakta mycket noga. Jag kommer fram till vissa slutsatser och sedan finns det ingen anledning att använda eufemismer, jag kallar en spade för en spade. När våra läkemedel är den tredje vanligaste dödsorsaken och när det går att visa att medicinalindustrin, eller kriminalindustrin som jag kallar den, har en affärsmodell som delvis är som organiserad brottslighet, varför ska jag då inte säga det? säger han.

Han förstår mycket väl att hans drastiska formuleringar kan uppfattas som provocerande, men han tror inte att det skrämmer bort någon från hans slutsatser.

– Nej, det tror jag inte alls på. Ska man ha upp folk ur stolen så behöver man provocera dem lite. Annars händer inte mycket, säger han.

Men det är inte provokationen som är målet, inte heller uppmärksamheten.

– Vi skadar så oerhört många patienter att jag nästan känner det som en plikt att upplysa allmänheten om detta så att de har en chans att säga att »jag är inte så säker på att jag vill ha det läkemedlet«, säger han.

Det han säger sig ha funnit i sin granskning är att en klar majoritet av alla kliniska studier av psykofarmaka är manipulerade på flera olika sätt och därför opålitliga. För det första är de otillräckligt blindade eftersom alla psykofarmaka ger biverkningar som till exempel muntorrhet, medan vanliga placebotabletter inte ger det i samma utsträckning. Detta innebär i sin tur att de behandlande psykiatrerna kan lista ut vilka patienter som har fått aktiv behandling och inte.

– Och när psykiatrerna har gissat vem som får aktiv behandling och vem som får placebo är det ju mänskligt att de övervärderar effekten. De blir ju dessutom belönade om de övervärderar effekten, för då kommer industrin tillbaka igen med sina pengar och vill gärna be psykiatern att delta i en ny studie, säger Peter C Gøtzsche.

En korrekt blindad studie använder i stället placebo med exempelvis atropin, som ger samma slags muntorrhet som den psykofarmaka som undersöks, men de studierna är sällsynta, enligt Peter C Gøtzsche.

Det andra felet som han menar regelbundet görs i studierna är att de patienter som studeras ofta redan behandlas med psykofarmaka liknande den som ska undersökas samtidigt som den »wash-out«-period som föregår studiestarten är alltför kort. Patienterna som randomiseras till placebogruppen drabbas då av olika abstinenssymtom vilket påverkar utfallet i placebogruppen och därmed utfallet i hela studien.

– Majoriteten av psykofarmakastudierna är manipulerade. Därför är den visade effekten mycket tveksam för psykofarmaka generellt, säger Peter C Gøtzsche.

Men att effekterna i studierna kan ifrågasättas är inte det värsta, menar han. Det är i stället biverkningarna.

– Psykofarmaka ökar risken för att man ska bli beroende och minskar chansen för att man ska bearbeta sina känslor och problem eftersom de lägger som ett lock på känslorna. Dessutom tar psykofarmaka död på många patienter genom sina biverkningar, och många grupper av psykofarmaka ökar också risken för våld, det är väldigt väl dokumenterat, säger han.

– Jag förstår heller inte hur man kan använda antidepressiva läkemedel i syfte att minska risken för självmord. Det stämmer ju inte alls, antidepressiva läkemedel ökar risken för självmord, säger han.

Här kliver han rakt in i den mycket infekterade vetenskapliga strid som står mellan de forskare som hävdar att antidepressiv behandling minskar risken för självmord och de som, liksom han själv, menar att behandlingen i stället ökar risken.

I boken lyfter han fram mängder av argument och belägg för att förekomsten av självmord är förhöjd vid SSRI-behandling, alltifrån kliniska studier till olika fallrapporter, men han argumenterar även för att företagen i många kliniska studier har manipulerat resultaten genom att helt undanhålla självmordsfall eller flytta dem från behandlingsgruppen till placebogruppen, hur de har kodat om självmord och självmordstankar till luddigare omskrivningar så att de försvunnit ur statistiken. Han visar också hur både den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) och den amerikanska (FDA) har låtit bolagen hållas. Det är besvärande uppgifter för alla inblandade parter, men samtidigt är påståendena överväldigande många och näst intill omöjliga att kontrollera, även om i princip alla finns i en lång referenslista i slutet av boken. Det är också lätt att instinktivt värja sig mot implikationerna av uppgifterna. Skulle alla inblandade ljuga och bedra och vara med i en stor konspiration?

– »Just follow the money«, och du får alla förklaringar. Man behöver inte använda ord som »konspiration«, det är pengarna som styr det hela, säger Peter C Gøtzsche.

Men skulle verkligen läkemedelsindustrin vara korrupt rakt igenom?

– Ja, fullständigt. De bryr sig inte om dödsfall så länge det inte påverkar försäljningen. Då gör det ingenting. Så är det ju, säger han.

Men läkemedelsmyndigheterna är ju medborgarnas garanter för läkemedlens säkerhet och effekt, skulle de se mellan fingrarna medan läkemedelsbolagen gömmer undan självmord? Det verkar ändå minst sagt osannolikt.

– Jag har skrivit vad jag tycker om läkemedelsmyndigheterna, och det tycker de inte om. De är alltför mycket på industrins sida och för lite på patienternas sida. Det är det största problemet. Det finns för många intressekonflikter med experter som både ger råd till myndigheterna och tar pengar från industrin. Sedan har vi svängdörrsmekanismen där folk från industrin byter jobb till läkemedelsmyndigheten och tvärtom. De kan gå fram och tillbaka och har då en väldigt stor »förståelse« för industrins syn. Det är många som har kritiserat det här, inte bara jag, säger han.

Peter C Gøtzsche menar att dagens användning av psykofarmaka är våldsamt överdriven. Han har räknat fram att en rimlig användning ligger på ungefär två procent av dagens användning.

– Ska vi använda psykofarmaka så ska de användas väldigt, väldigt lite och nästan uteslutande i akuta situationer, säger han.

Läkemedelsgrupperna antidepressiva, psykostimulantia och antidemensläkemedel behövs inte alls, menar han, och sedan finns det ett ytterst litet behov av antipsykotika och ångestdämpande läkemedel. Effekten av en sådan drastisk förändring i förskrivningen skulle bara vara positiv, menar han.

– Ja, vi skulle få en friskare befolkning med färre dödsfall, säger han.

I den kraftiga kritiken av både psykiatrin och psykofarmaka som Peter C Gøtzsche levererar finns det helt uppenbara paralleller till scientologikyrkan och dess undergruppering Kommittén för mänskliga rättigheter, som under lång tid har fört en kamp mot allt vad psykiatri heter. Men här drar Peter C Gøtzsche en mycket skarp gräns.

– Scientologikyrkan är en alldeles förfärlig pseudoreligiös och pseudovetenskaplig sekt. Det spelar ingen roll vad de tycker om psykiatri. Det finns säkert folk inom scientologin som gillar öl. Jag tycker också om öl, men det gör inte att vi har något gemensamt. Jag har aldrig haft något med dem att göra, och jag kommer aldrig att få det, säger han.

I stället går han vidare och kritiserar psykiatrer och andra läkare som har något slags ekonomisk relation till läkemedelsindustrin. Han menar att de brister i sitt ansvar.

– Jag är faktiskt besviken på mina kollegor. De klarar inte detta. En advokat får inte lov att representera båda sidor. Men läkare tycker att de kan göra det. De försöker representera både medicinalindustrin och sina patienter, det kan de inte, säger han.

Han menar att det bara finns ett trovärdigt sätt för läkare att förhålla sig till ekonomiska relationer med läkemedelsindustrin.

– Jag tycker inte att läkare ska ha några som helst ekonomiska ersättningar från medicinalindustrin. Jag förklarar i min bok att det är väldigt enkelt: »Just say no«, säger han.

Men det är egentligen inte läkarna som är grundproblemet här utan läkemedelsföretagen. Om Peter C Gøtzsche har rätt i sin beskrivning är det de som manipulerar och förvränger data och korrumperar både läkare och myndigheter. Han har också ett recept för att lösa det problemet.

– Läkemedelsindustrin ska inte ha något med kliniska prövningar att göra. Vi måste förbjuda dem att göra kliniska prövningar. Studierna är ju inte oberoende när industrin gör dem, säger han.

I stället menar han att nya läkemedel ska testas av läkare på sjukhus med en offentlig finansiering, eller möjligtvis att läkemedelsföretagen betalar, men utan att ha något inflytande.

– Det är ju vansinne att de som testar läkemedlen är desamma som tjänar pengar på dem. Alla kan ju se att det är vansinne. Det vi behöver nu är politisk vilja och att komma överens globalt, säger han.

Och han har även satt in en stöt på den politiska nivån, berättar han. Vid två EU-möten i våras ombads deltagarna tänka nytt för att minska läkemedelskostnaderna. Peter C Gøtzsche introducerade tanken att man skulle ta bort alla patent på läkemedel. Det hela blev till slut en rapport som ska diskuteras i EU. Men han och de andra deltagarna spinner också vidare själva.

– Vi håller på att skriva en artikel om detta. Hur skulle ett samhälle se ut som inte hade patent, där man faktiskt gör forskning för att gynna patienterna och inte profiten? säger han.