Västerbottenprojektet. Den 31 januari 1985 gjorde Inger Lundgren följande anteckning i sin dagbok:
»Vi blev inbjudna tillsammans med en massa klubbar och föreningar till församlingshemmet, en kall dag med flera professorer i Norsjö. Det tyckte vi var märkvärdigt och spännande. Bröderna Boman spelade på fiol, dragspel och såg, det är musikaliska herrar. Så nu är det bara att sätta igång.«
Vid den tiden var Inger Lundgren sjuksköterska vid vårdcentralen i Norsjö, och hade en viktig roll i det som då kallades Norsjöprojektet. I dag är hon pensionär sedan flera år och träffar Läkartidningen tillsammans med två andra pionjärer som också var med vid starten: Kerstin Eriksson, pensionerad undersköterska, och Susanna From, som då var sekreterare men i dag arbetar som sjuksköterska på hälsocentralen, som den heter i dag. Som stöd för minnet har Inger Lundgren tagit med en rejäl bunt trycksaker och sin egen dagbok från tiden när projektet startade.
Norsjö är befolkningsmässigt en av Sveriges minsta kommuner; på 1980-talet hade den drygt 5 000 invånare, varav knappt hälften i centralorten. Men det var ingen slump att projektet började här.
I början av 1980-talet publicerades en studie som visade att de regionala variationerna i hjärt–kärldödlighet i Sverige var mycket stora. Högst hjärt–kärldödlighet i landet hade Västerbotten – 40 procent högre än Halland, den region som låg lägst.
Studien utlöste diskussioner i Västerbottens läns landsting, och man studerade erfarenheterna från hjärt–kärlförebyggande projekt i andra länder, bland annat några i USA och Nordkarelenprojektet i Finland. Resultatet blev att landstinget beslöt att starta ett förebyggande program i Västerbotten. Man skulle börja med att testa modellen i den kommun där hjärt–kärldödligheten var allra högst: Norsjö.
Norsjö kommun hade också vänt sig till landstinget och bett om hjälp. Man hade sett att många dog tidigt i hjärtinfarkt och besläktade diagnoser och ville göra något åt det.
Vad kan den höga dödligheten ha berott på?
– Hög användning av tobak och alkohol spelade säkert in, säger Mari-Louise Skoogh, som i dag är folkhälsostrateg i Norsjö kommun.
– Men mycket handlar om kosten. Våra förfäder arbetade hårt fysiskt i skogen eller i gruvan. Vi har behållit samma kost och vanor, fast vi inte arbetar lika hårt.
Satsningen i Norsjö bestod av två delar. Den ena var en hälsoundersökning på vårdcentralen, dit alla kommunens invånare kallas det år de fyller 40, 50 respektive 60 år (i början kallades även 30-åringarna, men detta drogs in när landstinget behövde spara pengar).
Hälsoundersökningen är omfattande och innebär vanligtvis två besök på vårdcentralen: ett där man tar prov och gör mätningar och samlar uppgifter om självrapporterad hälsa och livsstil, och ett återbesök för ett hälsosamtal baserat på resultaten.
Normalt sköts både provtagningar och hälsosamtal av sjuksköterskor; läkare kopplas in bara när det är nödvändigt. I början var det mycket extrajobb, säger Susanna From, som vid den tiden hade till uppgift att mata in provsvaren i vårdcentralens första dator:
– Det var mycket jobb, men det var roligt. En stor fördel var att vi var nästan samma människor som jobbade här under lång tid. De första tio åren var vi i stort sett samma personal.
Från början var det meningen att man skulle testa modellen i Norsjö under tio år innan beslut om en eventuell fortsättning fattades. Men det var att underskatta idéns dragningskraft. Redan efter några år startade hälsoundersökningarna i flera kommuner, och 1992 var de införda i hela Västerbottens läns landsting.
1995, tio år efter starten i Norsjö, beslöt landstinget att hälsoundersökningarna skulle vara en del av primärvårdens ordinarie uppdrag i hela Västerbotten, understött av ett särskilt ersättningssystem. Verksamheten heter nu Västerbottens hälsoundersökningar, VHU.
Alla västerbottningar kallas till hälsoundersökning på sin hälsocentral det år de fyller 40, 50 och 60. Och de flesta kommer. I hela landstinget är det cirka 70 procent av de kallade som deltar, och i Norsjö är deltagandet nära 90 procent.
Räknar man ihop hur många hälsoundersökningar, med provtagning och samtal, som genomförts i Västerbotten sedan starten når man den hisnande siffran 165 000.
Förutom hälsoundersökningarna innehöll satsningen i Norsjö också en annan viktig del: folkbildning. Det gällde att mobilisera alla krafter i kommunen – från handlare och idrottsföreningar till kyrkor och studieförbund – för att sprida folkhälsobudskapen.
Norsjö hade sällsynt goda förutsättningar för detta. Med rötter i nykterhetsrörelse och väckelsekristendom hade samhället ett synnerligen rikt föreningsliv. Vid mitten av 1980-talet hade Norsjö kommun 139 registrerade föreningar med sammanlagt cirka 10 000 medlemmar – i en kommun med drygt 5 000 invånare.
De första åren var det en intensiv verksamhet. Det var studiecirklar och byaträffar, det var broschyrer och ett informationsblad som kom ut fyra gånger om året. Kommunen ordnade Byakampen, där de olika byarna tävlade i motion, och skolmåltidspersonalen tillsammans med projektets dietist hittade på »den omvända skollunchen«: man vände på ordningen mellan rätterna, både på matsedeln och i matsalen, så att grönsaker och sallad kom först och köttet sist.
1987 började man på försök med livsmedelsmärkning i alla mataffärer i Norsjö. Tanken var att hjälpa kunderna att redan i affären välja fettsnåla och fiberrika varor. Försöket slog väl ut, och två år senare beslöt Livsmedelsverket att införa en sådan märkning i nationell skala. Samtidigt ändrades märkets utseende från Norsjöprojektets flätade hjärta till ett grönt och vitt nyckelhål. Det välkända nyckelhålsmärket har alltså sitt ursprung i Norsjö.
Amatörteater och musik har en lång tradition i Norsjö. En av sjuksköterskorna på vårdcentralen, Hjördis Persson, fick idén att kontakta författarna Sara Lidman och Torgny Lindgren, som båda kom från trakten. Kanske kunde de skriva något för hälsosatsningen?
De båda författarna tackade nej, men Sara Lidman skrev ett svar: »Har du det inom dig, så gör du något själv.« Hjördis Persson tog fasta på det och skrev en pjäs, »Skörbjuggens historia«, som uppfördes av amatörskådespelare.
Det var en intensiv tid. Naturligtvis förekom också slitningar och konflikter, men när Inger Lundgren ska sammanfatta perioden läser hon upp en anteckning ur sin dagbok: »Det ger mer än det tar.«
– Där skrev jag något klokt, skrattar hon, och hennes två kollegor från den tiden håller med.
Efter ett par år började intensiteten i aktiviteterna mattas av, eftersom det är svårt att hålla så högt tempo år efter år. I hela Västerbotten är situationen den att hälsoundersökningarna rullar på och är mycket uppskattade, medan folkbildningssatsningarna varierar och är beroende av lokala initiativ.
Men i Norsjö är det kanske dags för en nytändning. Kommunchefen Katarzyna Wikström berättar att man kontaktat landstinget om att starta ett nytt hälsoprojekt. Tanken är att det ska pågå i fyra år, och precis som förra gången hoppas man att idéerna ska inspirera andra kommuner i Västerbotten.
Situationen är på många sätt annorlunda än 1985, förklarar hon. Antalet invånare i kommunen har minskat, och det finns betydligt färre föreningar. Men man har ändå nytta av erfarenheterna från förr:
– Delar av nätverken finns kvar och kan byggas vidare på. Och vi kan visa att om det gick att göra en förändring för 30 år sedan – då kan vi göra det igen.
I Umeå säger landstingets folkhälsochef Maria Falck att man de senaste åren sett oroande data från en del av inlandskommunerna. Hälsan där försämras igen, och de tappar mark mot kustkommunerna. För att få grepp om vad det handlar om, åkte hon och hennes medarbetare till Norsjö under en vecka förra hösten och intervjuade mer än 200 Norsjöbor.
Intervjuerna visade att hälsoproblemen har förändrats. Stillasittande har blivit ett av de stora hälsohoten. Men det som intervjupersonerna tog upp allra mest var stress och psykisk ohälsa, säger Maria Falck:
– Kan man vara stressad i ett lugnt samhälle som Norsjö? Ja, fast på ett annat sätt än i Stockholm. I Norsjö har du inget pendeltåg som kan bli inställt, ingen bilkö till jobbet. Men det finns livsstress.
– Du funderar kring om du kan bo kvar. Har båda parter jobb och inkomst? Måste du veckopendla och vad innebär det? Om du aktivt valt att stanna i Norsjö – värderas dina förutsättningar i livet lika som för de som dragit ut till kusten eller ner till Stockholm?
Under hösten ska hon diskutera vidare med kommunledningen. Kanske blir resultatet ett nytt projekt, ett Norsjö 2.0?
Läs också: Forskning visar: Hälsoundersökningarna räddar liv
