Expertgrupp svämmas över av oredlighetsärenden

Medieuppmärksamheten efter Macchiarini-fallet har gett effekt. Expertgruppen för oredlighet i forskning – den heter faktiskt så, även om man namnet till trots inte ägnar sig åt att propagera för forskningsfusk – är inte lika anonym som förut.

– De nya ledamöterna som kom in i början av året fick veta att vi inte är så där överlastade med arbete, berättar Lena Berke, pensionerad lagman vid Stockholms tingsrätt och ordförande i expertgruppen.

Hon skrattar glatt åt hur fel det visade sig vara. Hittills i år har det inkommit 17 ärenden för gruppen att granska.

– Det är fascinerande att det har blivit en sådan tvärvändning. Vi kan inte tolka det på något annat sätt än att det beror på rädslan för att bli anklagad för att sopa allt under mattan, säger hon.

Hon och Jörgen Svidén, kanslichef, tycker sig se en viss ängslighet från universitet och högskolor efter Macchiarini-skandalen. Vissa ärenden de får in hör inte hemma i expertgruppen.

– Nu anmäls inte bara komplicerade oredlighetsärenden utan även inomvetenskapliga tvister som inte ens gränsar till oredlighet, säger Jörgen Svidén.

– Vi är på banan på ett helt annat sätt än tidigare, och det finns ju både plus och minus med det, säger Lena Berke.

Trycket från medierna, även internationellt, har varit hårt det senaste året. Några uppmärksammade fall bidrar till detta. Dels granskar expertgruppen flera ärenden från Paolo Macchiarinis forskargrupp, dels granskar den nu forskningen om syntetiska hornhinnor vid Linköpings universitet.

Det är inte alla gånger det blir rätt i artiklarna.

– Det står ibland att vi fäller forskare – men vi lämnar inga beslut, bara yttranden, som blir en del av universitetens egna utredningar. Lärosätena kan sedan göra vad de vill. Det har hänt att universiteten gått emot gruppen både när vi i vårt yttrande sagt att det var oredlighet och när vi sagt att det inte var det, säger Jörgen Svidén.

Vi sitter i Jörgen Svidéns kontor i Centrala etikprövningsnämndens lokaler hos Vetenskapsrådet i centrala Stockholm. Glas i fönster och väggar släpper in den ljusgrå oktoberdagen. Rummet är belamrat med papper och Jörgen Svidén städar lite snabbt undan ett par högar så att vi får plats att sitta runt ett litet bord.

Båda är jurister. Jörgen Svidén har varit chef över det lilla kansliet med bara två anställda i ett par år. Lena Berke kom in som vice ordförande i expertgruppen 2013.

– Jag har sysslat med straffrätt tidigare. Men allt nytt är roligt, och jag tänkte att jag sitter väl där som en fluga på väggen, berättar hon.

Men den dåvarande ordföranden slutade och hon fick redan samma höst greppa ordförandeklubban.

Både Lena Berke och Jörgen Svidén är pratglada och vill gärna berätta om verksamheten. Men när jag frågar om det har varit några särskilt svåra överväganden i några ärenden blir det tyst. Inte heller får jag vara med på ett möte i expertgruppen.

– Vi kan inte uttala oss mer än det som står i yttrandet. Möjligen kan vi förenkla det lite så att det blir begripligt, säger Lena Berke.

Men när det gäller and-ra knepigheter som gruppen får tampas med är de mer frispråkiga.

Det gäller till exempel att det inte finns någon enhetlig definition på vad vetenskaplig oredlighet egentligen är. Lärosätena tillämpar olika definitioner. Jörgen Svidén berättar att Lunds universitet i sin definition av oredlighet är mer nyanserade än Uppsala universitet. I Lund kan man vara grovt oaktsam och man kan ha uppsåt. Uppsala universitet har bara uppsåt i sin definition.

– Men hur ska vi bevisa uppsåt? Vi har inte det batteri av åtgärder som till exempel åklagarämbetena har, utan vi ska göra en bedömning om det här har varit ett forskningsfusk som har begåtts med uppsåt eller inte. Vi kan inte bevisa uppsåt men vi kan säga att »i vart fall har det varit grovt oaktsamt«. Om det stannar där anser inte Uppsala universitet att det är oredlighet, medan man kanske skulle ha tyckt det i Lund, säger han.

– Det finns lärosäten som har vanlig vårdslöshet, grov vårdslöshet och uppsåt i sin definition. Det är väldigt olyckligt att det är så här olika, säger Lena Berke.

Det finns heller inga nyanser när det gäller allvaret i oredligheten.

– Det finns inga gradskillnader, vilket vi skulle önska. Det är ofta svåra ärenden. Vi ska bedöma om det är oredlighet eller om det är misstag eller slarv på en lägre nivå. Det blir ofta ingående diskussioner i gruppen om det, säger Lena Berke.

– Det finns ingen skillnad mellan om man varit oaktsam och snott ett citat eller plagierat bitar av forskning, eller med uppsåt stulit artikel efter artikel i syfte att få högre forskningsanslag eller högre tjänster. Har du gått över gränsen till oredlighet är det oredlighet. Punkt, säger Jörgen Svidén och tar till en metafor:

– Det är som om man blev fälld för brott. Vad brottet än bestått i, om det är ringa snatteri eller massmord, finns det bara en påföljd.

En annan problematik rör jäv.

– Vetenskapssverige är litet, framför allt på en hög nivå, vilket vi lider av i expertgruppen eftersom våra ledamöter ibland har anknytning till de lärosäten, forskare eller den forskning som vi ska granska. Vi blir decimerade på det område där vi behöver deras kompetens som mest. De jäv som vi har är oftast delikatessjäv, och i flera fall inte ens det. Men det är väldigt viktigt att hålla rågången, vårt arbete får inte vara angripbart, säger Lena Berke.

Att sitta i expertgruppen eller att vara sakkunnig är ett grannlaga uppdrag. Konsekvenserna av de yttranden som avges kan ödelägga forskarkarriärer.

– Det är inte helt lätt att hitta sakkunniga. Dels är de väldigt upptagna personer, dels kan de råka illa ut, precis som visselblåsare. Man blir inte heller särskilt populär om man i ett yttrande skrivit att ens forskarkolleger bedrivit oredlig verksamhet, säger Jörgen Svidén.

Detta med jäv är en av anledningarna till att Jörgen Svidén begärt att få ett möte med Utbildningsdepartementet. Om expertgruppen utökades med fler ledamöter skulle den inte vara lika sårbar. Ett annat skäl är de låga ersättningarna och ett tredje är den oväntat stora arbetsbelastningen, som skulle minska om gruppen fick fler ledamöter.

Att granska ett ärende kan ta lång tid i anspråk. De delar av materialet som hör till granskningen av Paolo Macchiarinis forskarlag fyllde till exempel sex flyttkartonger. Materialet kopierades och/eller skannades in och skickades till ledamöterna.

– En del får det på en USB-sticka och läser på datorn, men jag vägrar att ta emot material på sticka. Jag måste ha en penna i handen för att kunna tänka. Så då får stackars Eva på kansliet trycka ut alla papper och skicka på posten, säger Lena Berke.

Allt material som kommer till expertgruppen är offentligt. Känsliga handlingar, som till exempel patientjournaler får granskas på plats på de olika lärosätena. Även labbrapporter och annat kan behöva granskas på plats.

– Men vi kan bara göra det om de anklagade forskarna går med på det, säger Lena Berke.

Åtta av de ärenden som inkommit under året är färdigbehandlade, de övriga nio arbetas det intensivt med. Någon tidsplan finns inte, utan ärenden diskuteras fram och tillbaka i gruppen till dess att ledamöterna känner sig färdiga. Handläggningstiden har ökat från 84 dagar år 2010 till 133 dagar 2015.

– Det är ofta svåra och komplicerade ärenden, säger Lena Berke.

Ledamöterna behöver inte bli överens, men bara en gång under hennes tid i gruppen har en ledamot haft en avvikande åsikt.

Expertgruppen ingår i Centrala etikprövningsnämndens budget, och får enligt årsredovisningarna ungefär fyra miljoner kronor om året. Hittills har man inte förbrukat den summan. Som mest har verksamheten kostat 3,6 miljoner kronor. Det var 2011.

– Vi har en hyfsat välbalanserad budget. Det skiljer ju inte så mycket i kostnader om vi har ett ärende eller tio. Om vi behöver extra åtgärder, som att anlita sakkunniga, kan det dra iväg. Men prövningen får ju aldrig bli en fråga om pengar, säger Jörgen Svidén.

Regeringen sätter ersättningsnivåerna. De sakkunniga som expertgruppen anlitar får 1 500 kronor i timmen. Ledamöterna i gruppen får 1 500 kronor per sammanträde, som alltså tar en hel dag, och ersättarna får 750 kronor, trots att de lägger ned lika mycket tid på förberedelser. 

– De sakkunniga och ledamöterna har samma nivå på kompetensen, så de olika ersättningsnivåerna kan verkligen framstå som orättvisa, säger Lena Berke.

Hon vittnar om hur hängivna ledamöterna är.

– Jag är full av beundran för det arbete som man i gruppen lägger ner på varje ärende, med tanke på att ersättningen är rent löjlig. Det är väldigt mycket arbete mellan sammanträdena, akterna är stora. Men ledamöterna verkar tycka att det här är viktigt ändå. Personligen tycker jag att det är en väldigt stimulerande och rolig grupp. De här vetenskaparna är personer med egna åsikter, välmöblerade i huvudet, säger hon.

– Det är också väldigt kul när juridik möter vetenskap, det blir spännande diskussioner, säger Jörgen Svidén.

Och de diskussionerna lär fortsätta, liksom livet i rampljuset. Det kommer fler yttranden gällande Paolo Macchiarinis forskning, och före årsskiftet är nog även hornhinneforskningen färdiggranskad.

Lena Berke fick nyligen sitt förordnande förlängt med tre år till.

– Till min stora förvåning, jag har ju fyllt 73. Uppenbarligen är inte 70-årsgränsen så skarp längre, säger hon och skrattar glatt.