Efter många års diskussioner om hur olika styrmodeller påverkar välfärden, inte minst den så kallade New Public Management-modellen (NPM), tillsatte regeringen i juni 2016 en delegation med fokus på att öka tilliten i styrningen av offentlig sektor. Grundtanken är att en styrning som inte är detaljreglerad, utan genomsyras av tillit och lämnar en stor del av ansvaret för verksamheten till professionerna, ska skapa mera effektiva organisationer och därigenom ge allmänheten mer valuta för skattepengarna.

Detta var också ämnet för en debatt arrangerad av Sveriges läkarförbund på onsdagskvällen. Inbjudna talare var, förutom Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren, civilminister Ardalan Shekarabi (S), Emil Broberg, ledamot av Tillitsdelegationen och tredje vice ordförande i Sveriges Kommuner och landsting samt Andreas Rudkjøbing, ordförande i Danmarks läkarförbund.

I Danmark enades regeringen och den offentliga sektorns parter om en tillitsreform 2013. Det uttalade målet var att bli av med meningslös byråkrati, minska kontrollen och låta medarbetarna ta ökat ansvar för de offentliga verksamheterna.

– Men i samma andetag ville man ha en stram reglering av utgifterna och en starkare målstyrning. De här olika målen, att å ena sidan frigöra professionerna men å andra sidan stärka styrningen, har motverkat varandra, berättade Andreas Rudkjøbing.

Enligt honom fick reformen, som lät så bra på papper, ingen verklig effekt. 

– Kulturen som råder ute i organisationerna har inte förändrats. Medarbetare som av olika skäl är kritiska misstänkliggörs och ifrågasätts. Den tillit som alla hoppades på har ersatts av misstro.

Detta har, hävdade Ardalan Shekarabi, regeringen dragit lärdom av. För att på allvar lyckas nå en högre grad av tillit krävs en kulturförändring som tar tid. Långsiktighet är viktigt.

– Det tog trettio år för NPM att verkligen slå igenom. Det går inte att ersätta ett styrsystem med ett annat över en natt, vi måste se det här som ett ständigt pågående arbete. Vi ska kontinuerligt identifiera negativa följder av olika styrmodeller, utveckla och justera dem, sa han.

Emil Broberg från Tillitsdelegationen framhöll också vikten av att inte konstruera en teoretisk modell och sedan försöka anpassa verkligheten efter den, utan pröva sig fram och testa olika metoder.

– Därför har vi gått ut med ett erbjudande till alla kommuner och landsting och frågat om de vill vara med och bidra till det här arbetet. Det handlar om att testa ett antal tydligt avgränsade försöksprojekt, som utvärderas och följs upp för att vi ska kunna dra lärdomar och se vilka resultat vi kan uppnå. Urvalsprocessen pågår just nu och i februari hoppas vi kunna presentera vilka försöksprojekten blir, sa han. 

Heidi Stensmyren ifrågasatte varför inte Läkarförbundet och andra företrädare för professionen bjudits in att ingå i Tillitsdelegationen.

– Vi tror att det är svårt att bestämma något som gäller oss utan att vi är med. Vill man att professionerna ska ta större ansvar är det också viktigt att släppa in dem.

Ardalan Shekarabi:

– Jag har inga invändningar mot det. Det är därför det kommer att bli så viktigt att involvera professionen i all försöksverksamhet, och att de fackliga organisationerna är med och driver på det här ute i kommuner och landsting. Men när det gäller själva delegationen är problemet att den inte bara ska se över hälso- och sjukvården, eller ens välfärden – utan hela den offentliga sektorn. Det hade varit omöjligt att inkludera samtliga parter i själva utredningen.

Heidi Stensmyren lyfte också fram vikten av att vara konkret.

– Tar vi för stort grepp på den här frågan blir det svårt att visa på verkliga förbättringar. Det gäller att hitta konkreta saker där vi kan visa att ett förändrat arbetssätt kommer befolkningen till del och ger ett verkligt värde, saker som gör att professionen kan känna yrkesstolthet. Annars är risken stor att alltihop rinner ut i sanden, sa hon. 

Slutligen diskuterades frågan om finansiering. Går det att skapa tillit i en verksamhet som av många ses som underfinansierad?

– Jag är inte säker på att hälso- och sjukvården är underfinansierad. Det handlar mer om hur vi organiserar den, sa Ardalan Shekarabi.

Heidi Stensmyren höll inte med.

– Vi som anser att vårdsektorn är underfinansierad har länge efterlyst en bred parlamentarisk utredning som ser över välfärdens finansiering på lång sikt. I dag ser vi en stor ryckighet som präglas av punktinsatser – men för att skapa tillit måste de insatser som görs vara hållbara även på sikt. Vi behöver också diskutera hur vi ska prioritera mellan olika patienter på en mer övergripande nivå. Allt hänger ihop.