Kritik mot Oregonmodellen i ny rapport

I debatten framställs Oregonmodellen ofta som ett alternativ för terminalt sjuka patienter, men samtliga sju kriterier som krävs för att patienter i Oregon ska få en dödlig dos medicin utskriven har stora brister, enligt Mikaela Luthman, överläkare i palliativ vård på Stockholms sjukhem, och Anne-Berit Ekström, chefläkare för habilitering och hälsa i Västra Götalands-regionen. De har skrivit rapporten »Hotet mot värdigheten. En genomgång av konsekvenserna av läkarassisterat självmord, med särskilt fokus på Oregonmodellen« för Claphaminstitutet.

»Oregonmodellen är mycket bristfällig när det handlar om att skydda patienter. Det som framstår som betryggande säkerhetsmekanismer visar sig vid en närmare undersökning mestadels vara tomma ord som lätt kringgås om viljan finns. Särskilt beklämmande är det bristfälliga, för att inte säga obefintliga, skydd som finns för patienter som lider av depression och andra psykiska åkommor«, skriver rapportförfattarna.

Rapporten redovisar bland annat innehållet i artiklar i Läkartidningen som behandlar ämnet, och vad olika organisationer för eller emot läkarassisterat självmord eller eutanasi har anfört som argument för sina respektive ståndpunkter, samt rapporter och statistik från Oregon Public Health Division, patientorganisationer med flera källor.

Syftet med rapporten är att lyfta fram de praktiska och etiska problem som uppkommer med införandet av läkarassisterat självmord enligt Oregonmodellen.

I rapporten går de igenom kriterierna punkt för punkt och hänvisar till fall där de inte uppfyllts eller där det råder osäkerhet. Till exempel ska två läkare bekräfta diagnosen och prognos om återstående livstid, men enligt rapportförfattarna är det mycket vanligt att medicinska prognoser om en kort förväntad återstående livstid är fel.

Två läkare ska också bedöma patientens beslutsförmåga och om patienten är kapabel att fatta beslut om sin sjukvård. Endast om någon av läkarna bedömer att patientens omdöme är försvagat av en psykisk sjukdom ska hen hänvisas till en psykiatrisk undersökning. I en artikel i The National Center for Biotechnology Information framförs, enligt rapporten, åsikten att alla patienter som ber om självmord borde få en psykiatrisk undersökning för att avgöra om de är allvarligt deprimerade, mentalt inkompetenta, eller av någon anledning inte uppfyller kriterierna för läkarassisterat självmord.

Ett kriterium är att patienten själv skriftligt ska underteckna sin begäran i närvaro av två vittnen, varav den ena kan vara en släkting. Det innebär att vittnet kan ha ett egenintresse i att patienten begår självmord. Särskilt äldre patienter kan känna sig som en börda för både anhöriga och sjukvården och känna sig pressade att be om medicinen. Det finns inte heller i Oregons lag något som säkerställer att patienten medvetet och/eller frivilligt tar dosen, enligt rapporten.

Även läkare kan känna sig pressade av ekonomiska krav inom sjukvården. Läkarassisterat självmord kan bli ett alternativ till palliativ vård, enligt rapporten.

En annan risk som framförs är att patienter som vill ha hjälp med självmord kan vända sig till olika läkare till dess att hen hittar en som är villig att skriva ut medicinen. Om läkaren inte följt patienten under en längre tid finns risken att läkaren missar en depressionsdiagnos.

Ytterligare en risk är det som brukar kallas »det sluttande planet«, alltså att när man väl tillåter assisterat självmord för dem som är terminalt sjuka är steget inte så långt till att tillåta detta även för andra patientgrupper, till exempel kroniskt sjuka. Så har skett i Oregon, enligt rapporten, som förespråkar bättre palliativ vård i stället för läkarassisterat självmord.

Ämnet läkarassisterat självmord har de senaste dagarna debatterats flitigt. Staffan Bergström, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet publicerade 21 mars tillsammans med Pete Reagan, tidigare Medical director of compassion and choices i Oregon, en debattartikel i Svenska Dagbladet med anledning av 20 års erfarenheter av Oregonmodellen. Pete Reagan var den allra första läkaren i Oregon som förskrev läkemedel enligt den nya lagen, och har under de 20 år som förflutit sedan dess förskrivit en dödlig dos av läkemedlet ytterligare cirka 25 gånger. Detta innebär att frivillig dödshjälp aldrig kommer att bli en vanlig del av läkarens vardag, enligt artikeln. Totalt 1 749 personer har fått läkemedel förskrivet och av dessa har 1 127 patienter faktiskt använt sig av dem för att avsluta sina liv. 

Det är nu möjligt att i fem delstater, som hyser cirka 16 procent av USA:s befolkning, få hjälp att ta livet av sig. I debattartikeln drar författarna slutsatsen att läkarassisterat självmord är ett nödvändigt komplement till den palliativa vården. 

Pete Reagan har också svarat på en del av kritiken i Clapham-rapporten på organisationen Rätten till en värdig döds webbplats. Han skriver bland annat att läkarna som skriver ut medicin till patienter som vill begå självmord har erfarenhet och kompetens inom den palliativa vården och att rapportens påstående om motsatsen är grundlöst. Att patienter shoppar runt för att hitta en läkare som är villig att skriva ut medicinen till dem stämmer inte heller, skriver han, eftersom läkare utbyter information sinsemellan, och om en annan läkare än patientens ordinarie skriver ut en dödlig dos medicin så kan hen både varnas och anmälas.

Enligt Läkarförbundets etiska regler får aldrig läkare medverka i åtgärder som syftar till att påskynda döden och i debatten om dödshjälp har förbundet, liksom World medical association, WMA, tagit ställning emot. Förbundet förespråkar en utbyggnad av den palliativa vården.

Läs mer:

»Jag kan inte, för jag får inte enligt svensk lag … men jag kan hjälpa dig att få sova.«

Läkarassisterat självmord – ett självmål för svensk sjukvård

Smer vill ha dialog om dödshjälp

Utred självvalt livsslut

Alla har rätt till en värdig död

Läkar­förbundet: Satsa på vård – inte dödshjälp