Frågan har väckts genom att Roger Johansson, som är vice ordförande för S-distriktet i Västernorrland, riktat kritik mot läkarföreningarna som enligt honom drar åt olika håll.
– Läkarna får gärna ha två föreningar i Västernorrland, men jag konstaterar att det inte gynnar helhetssynen och det gynnar inte patienterna eftersom man tycker helt olika trots att båda hänvisar till läkarvetenskapen, säger han till Sundsvalls Tidning.
Enligt honom är läkarnas fackliga uppdelning och motstridiga beslut ett större problem för utvecklingen i vården än politiken.
– Min tolkning är att de inte kan hålla sams. De är så osams att de inte klarar av att gå ihop, säger han till lokaltidningen.
Jonas Wallvik, ordförande i Medelpads läkarförening, väljer att besvara kritiken med en retorisk fråga.
– Varför finns det flera politiska partier? Dessutom är det största politiska partiet djupt splittrat i samma fråga (neddragningen av vården på Sollefteå sjukhus), säger han och fortsätter:
– Vår uppgift som förtroendevalda är att tillvarata medlemmarnas intressen. Det handlar om arbetsförhållanden, löner och andra klassiska fackliga frågor – inte sjukvårdspolitik.
Västernorrland hade bara en läkarförening fram till 1948, då den delades i två. För några år sedan bildade Ångermanlands läkarförening och Medelpads läkarförening en paraplyförening i form av Västernorrlands läkarförening. Frågan om att slå ihop de två läkarföreningarna i Västernorrland helt och hållet har varit uppe på föreningarnas årsmöten. Men medlemmarna har sagt nej.
Enligt Jonas Wallvik har läkarföreningarna delvis olika åsikter i sjukvårdspolitiska frågor. Men när det gäller gemensamma grundfackliga frågor beskriver bägge föreningarna samarbetet som bra.
– Det fungerar alldeles utmärkt. Vid lönerevisioner kommer till exempel delegater från både Medelpad och Ångermanland från Västernorrlands läkarförening, säger Leif Ehlin, sekreterare i Ångermanlands läkarförening.
Det finns även ett samarbete mellan läkarföreningarna via SACO, påpekar han.
Han tycker att läkarföreningarna är överens om det mesta, men också att det är naturligt att de ibland tycker olika. I och med den stora besparingsvåg som just nu sköljer över Västernorrland har Ångermanland och Sollefteå sjukhus drabbats hårt.
– Då är det klart att vi har varit mer drivande, granskande och kritiska. Det har inte drabbat Medelpads läkarförenings medlemmar på samma sätt. Jag förstår att de inte ställer sig upp och slåss för oss – då blir det kanske besparingar i Medelpad i stället.
Varken Jonas Wallvik eller Leif Ehlin tror på en fusion av läkarföreningarna.
– Jag tror att vi skulle få ett svagare Läkarförbund i Västernorrland, säger Jonas Wallvik.
Han tror dels att en sammanslagning skulle leda till minskat fackligt engagemang, dels att det blir svårare att företräda medlemmarna i lokala frågor. Han tror att det kan leda till interna strider, samtidigt som minoriteten – ångermanlänningarna – riskerar att bli överkörda av majoriteten.
– Är man doktor i Övik eller Sollefteå har man kanske ett annat intresse än om man är doktor i Sundsvall när det gäller sjukvårdspolitiken. Men vi har också gemensamma intressen när det gäller löner, arbetsmiljö, försäkringar, arbetsförhållanden…
Leif Ehlin håller med.
– Om vi ska slås ihop och vara eniga om allt kan vi bli uddlösa. Det är viktigt med en lokal förankring i frågorna och det är svårt att företräda någon som är femton mil bort.
Efter ett tidigare beslut i Läkarförbundets fullmäktige – i samma veva som planerna på regionindelningen var som mest aktuella – lades en formulering in i stadgarna där man uttrycker en önskan om att lokalföreningar bildar regionföreningar eller liknande där det finns en sådan motpart på arbetsgivarsidan. Det sägs däremot ingenting om hur snabbt det ska ske eller under vilka former.
– Vår inställning där har varit att det beror på de lokala förutsättningarna. Det får ske i sin takt och växa fram mellan föreningarna, säger Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren.
Även Heidi Stensmyren ser en risk i att det lokala engagemanget kan minska vid en sammanslagning.
– Det är viktigt är att vi underlättar fackligt engagemang så långt det är möjligt, och långa avstånd kan försvåra arbetet. Det är tufft att arbeta fackligt i dag. Det bygger mycket på ett ideellt engagemang och mycket jobb utanför arbetstid.
