Per Skoglund, överläkare på akutkliniken vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna, specialist i internmedicin och akutsjukvård:

»Jag var kirurgispecialistakut mellan klockan 15 och 22. Det är ett pass som jag inte går jätteofta. Då har man i uppgift att vara lokal katastrofledare om sjukhuset går upp i katastrofläge tills den som är kirurg-mellanjour eller traumajour kan ta över. 

Jag bor i Stocksund, så det är nära till jobbet. Jag satte mig i bilen ungefär tio i tre. När jag färdades in kom det jättemycket blåljus. Jag tänkte att det kanske var ett bankrån. När jag parkerade fick jag en »newsflash« om att en lastbil forcerat Drottninggatan. Då förstod jag att det kunde bli jättestort och var därför lite mentalt förberedd när jag klev in på akuten.

Det första jag gjorde var att informera mig om läget tillsammans med ledningssköterskan som tar emot informationen från SOS och räddningstjänsten. Sedan förhörde jag mig uppåt. Har staben kunnat samla sig, har de beslutat om katastrofläge? Den informationen dröjde, så vi tog ett eget beslut om att gå in i förstärkningsläge och lite senare i katastrofläge. Vi ville vara beredda.

Strax därefter kom de två första patienterna. Hela sjukhuset skruvades upp för att klara minst dubbel kapacitet, kanske tredubbel. Stämningen var lugn och samlad. Alla var lyhörda och bjöd verkligen till. Restaurangen på sjukhuset kom med pizzor. 

Den svåraste utmaningen var informationsbristen. Vi fick in fem patienter som klassades som svårt skadade, en avled på sjukhuset. Två till kom för egen maskin med lättare skador. Det var främst extremitets- och skallskador. En svårt skadad patient sekundärtransporterades till oss från S:t Göran under kvällen. Vi fick besked om att det skulle komma ytterligare elva svårt skadade och stod och väntade rätt länge. Men de kom aldrig. 

Jag var uppvarvad och kände en ganska stor tillfredsställelse på vägen hem. Det är första gången som jag gått in som lokal katastrofledare, och jag klarade det. Även om man är utbildad att hantera uppgiften, vet man det inte säkert förrän i prövningens stund.«

Berättat för Marie Ström



Pernilla Wall, specialist i internmedicin, Centralsjukhuset i Karlstad:

»Jag och två kollegor hade varit på kurs i Stockholm men bestämt oss för att ta ett senare tåg hem för att hinna shoppa. Jag pratar i telefon med min son när jag hör ett enormt dån. Jag vänder mig om och ser den här stora bilen komma farandes. Jag springer in en butik och säger att jag måste lägga på. Sedan springer jag efter. Jag tänker: ’Jag kan hjälpa till.’ En polis försöker mota bort mig, men jag skriker att jag är läkare och då får jag syn på den här tjejen som ligger med huvudet mot bakhjulet på lastbilen. Jag får tunnelseende, jag minns inga ljud eller människor. Jag kollar puls, vilket hon har, och ser att det brinner från motorn. Någon skriker att det sprängs. Då börjar jag bli rädd. På något sätt, jag vet inte hur, så får jag bort henne en bit.

Då börjar det riktigt jobbiga, för hon vaknar och börjar skrika. Armen är helt trasig och hon har ett jättesår i pannan. Det kommer mer folk och jag och Steffan, en gynekolog som också kommit dit, bildar team. Allt jag kunde göra var att upprepa hennes namn, vara fysiskt närvarande, hålla om henne och försöka undvika att hon rör armen. Vi tar oss längre upp, in i en butik, och räddningstjänsten får sedan ta henne på en bår in i en vanlig bil.

Då försvann ryggraden. Jag bara skakade. Men Steffan tog hand om mig. Jag och mina kollegor, som jag kommit bort ifrån, fick komma hem till honom. Han bjöd på kaffe och whisky och vi satt och kramades. Det var fantastiskt.

Ingen kan veta hur man reagerar i en sådan situation, men nu vet jag hur jag reagerar och jag är väldigt glad över det. Jag skrev också ett Facebook-inlägg för att skriva av mig, och jag har fått enormt mycket kärlek från människor jag inte känner.  

Det lilla jag egentligen gjorde kanske spelade en stor roll, men jag tycker lite synd om dem som upplevt allt det här och som fick göra det i det tysta, och som inte fått den här kärleken.«

Berättat för Joakim Andersson


Tobias Perdahl, specialist i internmedicin, f d medicinsk chef vid akutkliniken på Karolinska universitetssjukhuset, Solna:

»Jag åt sen lunch några hundra meter från platsen. På Facebook skrev någon att det var terrordåd på Drottninggatan. Eftersom jag i flera år jobbat på akutkliniken vid Karolinska i Solna så vet jag vad som händer i sådana här lägen. Efter att ha pratat med anhöriga som var i säkerhet övervägde jag att springa bort till Drottninggatan men fick snabbt kontakt med den som var ansvarig för katastrofläget på sjukhuset och frågade om de behövde hjälp. Hon sa »kom in direkt«. Men kollektivtrafiken var avstängd och det fanns ingen taxi. Då stannade en bil nära mig. Jag knackade på rutan och sa att jag var läkare som behövde åka till Karolinska. Han svarade »hoppa in på en gång«. Det var väldigt snällt och generöst.

På plats tog jag över en för en kollega som hade lett två akutlag. Katastrofen skedde precis vid ett skiftbyte, vilket var tursamt. Många valde att stanna kvar och jobba.

Har man jobbat länge med akutsjukvård så vet man väl vad som ska göras även om det är svårt med information om antal skadade. Alla är inställda på att jobba. Det var en enad känsla av att »nu hjälps vi åt för att lösa den här situationen så bra som möjligt«. Det är väldigt fint när den känslan uppstår. Många avdelningar ställde upp och frigjorde platser, och även om Karolinska tog emot flest patienter så ställde kollegor på de andra akutsjukhusen också upp. Det ska de ha en eloge för.

När det verkligen gäller kan kompetens, godhet och arbetsvilja i sjukvården flexa sina muskler. Man kan lita på att alla ställer upp. Det är något positivt i den här hemskheten.«

Berättat för Joakim Andersson


Läs också:

Attentatet i Stockholm: Brister finns i Sveriges beredskap