– Jag tror många doktorer vänder sig inåt och tänker "jag borde springa mer, jag borde vara snabbare, jag kanske inte är kompetent nog", när man egentligen ställs för situationer som är absurda, säger Valeria Castro, specialistläkare i internmedicin på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Hon arbetar ofta på akuten, en mottagning som figurerat mycket i medierna på sistone. Den har länge dragits med samma problem som många andra i landet: en nedåtgående spiral där brist på vårdplatser leder till uppsägningar bland främst sjuksköterskor, som i sin tur leder till färre vårdplatser och så vidare.

De fyra facken har gått samman och tagit en 6:6a-anmälan till Arbetsmiljöverket och fått IVO (Inspektionen för vård och omsorg) att börja granska verksamheten på akuten. På det stora hela arbetar nu facken ganska tätt tillsammans och all personal har gemensamt manifesterat sitt missnöje med vårdplatsbristen.

Och mitt i den, enligt personalen, patientosäkra situationen har en positiv anda uppstått. En nyvunnen kampvilja. För trots att situationen ännu inte är märkbart bättre så känner personalen en viss medvind, vilket också eldar på engagemanget och intresset för det fackliga arbetet.

– Jag tror att den här krisen har fått folk att vakna till ur en dvala. Man vänjer sig tyvärr vid att vara i en ond cirkel. Men plötsligt så ryter någon ifrån och säger att »detta är absurt, detta är helt galet«. Då kanske man väcks ur den dvalan och tänker »vänta nu, det kanske är därför jag mår dåligt«, säger Valeria Castro.

Hon själv blev nyligen skyddsombud tillsammans med ytterligare en kollega, vilket innebar en fördubbling av antalet skyddsombud på den medicinska sidan.

Valeria Castro säger att engagemanget går över yrkesgränserna på sjukhuset och att alla fyra fackföreningarna ofta gör gemensam sak. Och det märks inte bara i ett formellt fackligt arbete.

– På alla fikarum är det massa snack.

Mer än tidigare?

– O, ja. Det är nog sådant som gör människor mer delaktiga. När de känner att »folk lyssnar på oss nu«, då tror jag de känner mer glädje. Det är positivt för arbetsmiljön.

Valeria Castro har blivit personalens ansikte utåt i medierna. Det började med ett inlägg hon gjorde på bland annat Facebook i början av året, ett sätt att skriva av sig frustrationen. Och det blev också startskottet för uppmärksamheten i medierna, kanske för att hon inte vände sig inåt med sin frustration. I inlägget skrev hon:

»I dag nådde jag en gräns där jag känner att läget på akuten/Sahlgrenska är utom kontroll, den är utan tvekan patientosäker. Jag är förtvivlad och förbannad. Patienter väntar på akuten för att bli inlagda i 2–3 dygn och vårdplatser finns inte ens på intensivavdelningarna.«

När hon tryckte på publiceraknappen hade hon ingen aning om vilket genomslag inlägget skulle få. Det spreds tusentals gånger och sedan började telefonen ringa.

– När jag vaknade upp dagen efter och såg att det delats 4 000 gånger och när medierna började ringa mig, tog jag direkt kontakt med skyddsombuden. Jag tänkte att »nu får vi uppenbarligen fokus på oss, nu får vi använda det till någonting«.

Det blev tidningsartiklar och inslag i tv och radio, både lokalt och nationellt, med politiska debatter som följd. Tillsammans med skyddsombuden skrev Valeria Castro en debattartikel till SVT Opinion, som senare följdes av en annan från en överläkare på intensiven. Den tvärfackliga 6:6a-anmälan, som skickats till Arbetsmiljöverket, och IVO:s granskning av akutmottagningen var inte längre bara en intern angelägenhet, utan något som dryftades och debatterades långt utanför sjukhusets väggar.

– Att man har kunnat föra mycket granskande journalistik har varit väldigt positivt. Vi går mot ett valår och man börjar höra ett intresse från politiker också att veta hur situationen är, säger Valeria Castro.

Hon tycker att dialogen med beslutsfattare har blivit bättre och att taket på sjukhuset har höjts väsentligt.

Johan Lönnbro, akutläkare och skyddsombud på Sahlgrenska, håller med.

– Det kan ha varit obekvämt tidigare, det kan ha varit så att politiker och styrelse valt att inte sätta sig in i det. För indikationen har ju funnits. Samtidigt har vägen från verksamheterna till styrelse och politiker via sjukhusdirektören varit väldigt lång. Jag tror att information till stor del har fastnat på vägen.

Johan Lönnbro sitter dessutom i en grupp som arbetar med avvikelserapporter. Och liksom Valeria Castro märker han ett ökat engagemang från personalens sida. Anmälningsviljan är större men han tror också att personalen observerar fler problem. Det handlar inte alltid om att direkta fel begåtts.

– Om det hade varit rimliga väntetider, eller om patienten hade kunnat komma till avdelningen i rimlig tid, så hade man kanske kunnat undvika utfallet. Men vi kommer aldrig få rapporter som säger att på grund av platsbrist så dog den här patienten. Det står ju aldrig i obduktionsprotokollet.

Först stod akuten i fokus i mediernas rapportering. Men precis som Valeria Castro skrev i sitt Facebookinlägg är problemen stora också på intensiven, och snart hamnade även den i fokus.

Central intensivvårdsavdelning på Sahlgrenska (CIVA) är Sveriges till antal vårdplatser största intensivvårdsavdelning. Tidigare har 10–20 patienter per år skrivits ut på grund av resursbrist. De senaste tre åren har omkring 100 årligen skrivits ut av samma anledning. Det är mest i hela landet, säger Kai Knudsen, som är överläkare på intensiven.

– När man går bakjour är det detta man gör hela tiden. Arbetet domineras helt av att hitta vårdplatser.

Han håller upp ett papper med statistik från Svenska intensivvårdsregistret. Staplarna som visar överflyttning till annan intensivvårdsavdelning visar också en klart uppåtgående trend. Det gäller CIVA i Göteborg, det gäller intensiverna i Sverige i största allmänhet, och det gäller universitetssjukhusen i synnerhet.

Kai Knudsen har arbetat inom intensivsjukvården i Göteborg i över 30 år. De senaste tio har han sett hur det blivit allt svårare att erbjuda intensivvårdsplatser till svårt sjuka med livshotande tillstånd. 

– Det kommer fyra till sex nya patienter varje dag. Det är de svårast sjuka som får vara kvar här. Då måste vi skriva ut andra. Innan de är färdigbehandlade skickas de till andra intensiver i regionen, säger han.

Problemet finns på andra håll i Västra Götaland också, även om Sahlgrenska är värst. Och patienterna skickas inte bara till andra sjukhus inom Västra Götaland, de kan transporteras till andra regioner också. En dag skickade Kai Knudsen en mycket svårt sjuk Kungälvskvinna till Halmstad. Samma kväll skickade han en annan svårt sjuk patient hemmahörande i Mölndal till Alingsås. Och på natten skickade han ytterligare en till Kristianstad.

För att beskriva proceduren med patienter som skickats runt, om än i omedvetet tillstånd, har läkarna lånat en sportterm. Det är en term som i det här sammanhanget fått en betydligt sämre innebörd än i baseball.

– Om patienten kommer tillbaka hit kallar vi det för en »homerun«. Det är det värsta vi vet, när en patient åker runt, säger Kai Knudsen.

Han pekar på en tavla över platserna på CIVA. Där sitter röda, gula och gröna magneter. En grön innebär att en patient är utskrivningsklar, en gul att patienten kan flyttas, och en röd att patienten måste vara kvar.

– Vi har två platser lediga. Och vi vet att fyra till sex patienter kommer.

Vad gör ni då?

– Ja, vad gör vi då?

Även på ett nationellt plan har runtflyttandet av patienter på grund av resursbrist i intensivvården ökat. I fjol var andelen mer än tredubbelt så stor som 2008.

Trycket på de mindre intensivvårdsavdelningarna i landet är i regel lägre. Om man däremot enbart tittar på universitetssjukhusen blir bilden en annan. I synnerhet på vissa avdelningar.

År 2008 var Sahlgrenskas neurointensiv värst med 2,6 procent. 2016 hade Karolinska universitetssjukhusets ECMO-avdelning, där patienter med cirkulationssvikt/multi-organsvikt behandlas, en så stor andel som 16,3 procent som flyttades på grund av resursbrist. År 2008 var bara två av landets 53 intensivvårdsavdelningar över riktmärket på två procent. I fjol var det 22 av 78. Det är en sjufaldig ökning.

Att patienter flyttas runt medan de befinner sig i ett kritiskt tillstånd är givetvis en patientsäkerhetsfråga i första hand. Men det påverkar också läkarna som inte vet vad som händer med personerna de vårdat.

– Nu vet vi inte hur det går för patienterna, för vi är tvungna att skicka iväg dem innan de kommit över den kritiska fasen. Det är oerhört frustrerande, säger Kai Knudsen.

Kai Knudsen känner dock, liksom Valeria Castro och Johan Lönnbro, att personalens engagemang har ökat och att uppmärksamheten har gjort att både sjukhusledning och politiker börjat engagera sig.

– Nu har vi fått ett visst gehör, vilket jag inte upplevt tidigare. Förr strandade det efter att man sagt till områdeschefen, säger han och tillägger att problemen ändå synts i tio års tid.

Vare sig politiker eller sjukhusledning har tidigare hållit med om att situationen är patientosäker. Men vårdplatsbristen på Sahlgrenska tycks ha blivit den där elefanten i rummet som börjar bli svår att förbise. Nu är den högt på agendan. Frågan är om den blir kvar där. Men Valeria Castro tror att personalen gemensamt kan behålla momentum.

– Folk snackar konstant om verksamheten och tänker så det knakar. Det är extremt positivt. Alla de idéerna måste vi fånga upp. Och sedan är det viktigt att man vågar testa och utvärdera, säger hon.

 

Överbeläggningar

I fjol ökade antalet överbeläggningar i 16 av 21 landsting och regioner. Ökningen var 19 procent, jämfört med året innan. Även utlokaliseringarna ökade.

  • December 2016: De fyra fackförbunden på Sahlgrenska universitetssjukhusets akutmottagning skickar en 6:6a-anmälan till Arbetsmiljöverket på grund av hög arbetsbelastning som de också anser äventyrar patientsäkerheten.
  • December/januari 2016: Influensan sätter stor press på sjukhusen. Sunderby sjukhus är i stabsläge en vecka. En dag har Södersjukhuset i Stockholm 180 personer på akuten, och patienter hänvisas till andra sjukhus och ambulanser dirigeras om. Karolinska befinner sig under ett par dagar i stabsläge. Samtidigt har Stockholmssjukhusen 250 färre vårdplatser jämfört med föregående års jul- och nyårshelger.
  • Februari 2017: Fyra fackförbund på Karolinska anmäler sjukhuset till Arbetsmiljöverket. Facken anser att ledningens handlingsplan för att lösa underbemanningen och vårdplatsbristen är otillräcklig och skickar en 6:6a-anmälan till myndigheten.
  • Februari 2017: Läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala larmar om situationen med överbeläggningar och personalbrist. På kirurgen är 43 av 115 vårdplatser stängda. På akuten och internmedicin är 9 av 29 platser stängda.
  • Mars 2017: På grund av personalbrist ställer Sahlgrenska universitetssjukhuset in 100 elektiva operationer. Beslutet tas i samråd med fackförbunden.
  • Mars 2017: 17 läkare på Universitetssjukhuset Linköping skriver till regiondirektören och »avsäger sig ansvaret« för patientsäkerheten efter att en tredjedel av platserna på den medicinska akuten fått stängas. Fyra sektionschefer på den kirurgiska kliniken skriver också till regiondirektören och larmar om »ovärdiga« väntetider till operation i sydöstra sjukvårdsregionen.