»Jag behövde instruktioner för att värma en burk soppa«

Maria har arbetat drygt 20 år som barnpsykiater, främst inom slutenvården och med akuta fall. Hon tycker om att undervisa, var amanuens redan under läkarutbildningen och blev senare studierektor för ST-utbildningen. 

Våren 2012 disputerade Maria. Åren innan dess var fyllda av dubbla arbetsuppgifter. Efteråt jobbade hon sju dagar i veckan och var bara ledig en enda helg under hösten för att ta igen det hon inte hunnit när hon forskade.

– Jag insjuknade hösten 2012 men blev sjukskriven först 2013, vilket jag tror är ganska typiskt för doktorer. Läkaren ville sjukskriva mig redan 2012. Men jag dribblade med honom, sa att det inte gick.

Insjuknandet var dramatiskt. Maria kunde inte svälja, rasade i vikt och satt upp och sov två–tre timmar om nätterna i ett halvår. I september gjorde hon en akut gastroskopi som visade att hon hade en kramp i matstrupen. Läkaren ville sjukskriva henne. Maria vägrade. Den fortsatta läkarkontakten sköttes per telefon. I efterhand kan hon konstatera att det inte var bra.

– Det var ingen som såg mig och undersökte mig. Hade de gjort det, hade de sett hur jag tacklade av. 

I februari 2013 accepterade Maria slutligen att bli sjukskriven två veckor. Då hade hon fått tinnitus, sov ingenting och grät hela nätterna. På dagarna arbetade hon som vanligt. Två veckor före sjukskrivningen samlade hon ett gäng kollegor till en workshop där de brainstormade fram en hel kurs. Och dagarna dessförinnan föreläste hon från morgon till kväll i tre dagar, bland annat om suicidnära barn och ungdomar.

– Det låter helt sjukt. Det gick, men vad det har kostat mig …

Den första tiden skötte hon sin egen rehabilitering. Hon gick upp klockan 6 för att få struktur, tränade jättemycket och gick långa promenader.

– Jag kände att jag måste resa mig upp, för om jag la mig ner skulle jag aldrig kunna resa mig igen, säger Maria.

Efter två veckor förlängde hennes distriktsläkare sjukskrivningen en månad. På skärtorsdagen, en månad senare, var det dags för ett återbesök. Minnet av besöket är inpräntat i Maria. Hon hade själv tänkt börja jobba halvtid efter påskhelgen. Men läkaren ville sjukskriva henne ytterligare två månader.

– Det var som om hon hade bestämt sig för att det skulle stå utmattning eller depression på sjukintyget. Innan dess hade det stått något mer diffust, typ esofagusspasm. Hon sa också att hon behövde remittera mig till psykiatrin.

Maria bröt ihop i besöksstolen. På Erstas psykiatriska klinik fick hon höra att hon sannolikt hade drabbats av utmattningssyndrom. Hon lades in i åtta månader men minns knappt något av tiden.

– Allt kändes övermäktigt. Jag kunde inte följa med i en dialog med vänner och behövde instruktioner för att kunna värma en burk soppa.

Maria beskriver Erstas psykiatriska klinik som livräddande.

– Där har jag kunnat vara en vanlig människa. Jag tror att det krävs en särskild kunskapsbas och erfarenhet för att möta personer som normalt är väldigt högfungerande – annars finns det en risk att man försöker behandla sig själv.

Hon räknar upp några andra framgångsfaktorer i rehabiliteringen: Läkarkontinuitet, täta möten med arbetsgivare och ansvarig läkare, teamarbete i den psykiatriska vården med läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut, psykolog och sömnskola genom KBT-program i grupp.

Två veckor efter att Maria blev utskriven och hade börjat arbeta 25 procent drabbades hon av en olycka som skulle förvärra allt. Hon föll illa under en långfärdsskridskotur, fick en hjärnskakning, nackskada, en hörselnedsättning på ena örat och svår tinnitus. Efter det blev hon varse den somatiska vårdens fragmentiserade sätt att se på en patient. 

– Olika fysiska symtom som behöver utredas delas ut bland specialistenheter på olika sjukhus och mottagningar utan samordning. Det saknas en somatisk enhet som arbetar nära den psykiatriska verksamheten för att bättre se vad som behöver utredas medicinskt och vad som kan ses som resultat av utmattningssyndrom och depression, säger hon.

En långdragen och intensiv smärta i nacken spred sig även till bäckenet och fötterna. Maria fick periodvis svårt att gå, sitta och stå. Förra sommaren funderade hon på om det bästa vore att dö.

– Jag var inte suicidal. Men jag kände att det var för mycket lidande. 

Räddningen blev en dyr privat klinik i Tyskland som hon själv hittade. Ansvarig läkare på Ersta stöttade beslutet. På klinken fanns läkare med både västerländsk och ayurvedisk utbildning. Maria fick massage och smärtlindring, mediterade och bäddades ner. Energin återkom och smärtan minskade.

– Jag som har en idrottsbakgrund vet ju egentligen: Efter ett långlopp måste man återhämta sig. Men det tänket finns inte riktigt i yrkeslivet. 

En sak som hjälpt är stödet från arbetsgivaren. Maria fick arbeta deltid med ett avgränsat projekt och kunde förlägga timmarna fritt det första året. När hon återgick i klinisk tjänst fick hon till en början gå vid sidan av den ordinarie personalen.

– Det var avgörande för att jag skulle orka ta mig vidare.

Maria är dock kritisk till att arbetsgivaren inte agerade när de första symtomen kom och hon signalerade att arbetsbelastningen var för tung.

– Jag hade två halvtidstjänster fast jag arbetade 200 procent. Men ingen märkte hur enorm min arbetsbelastning var, det var byte av chefer och jag har alltid skött mig väldigt mycket på egen hand, säger hon och tillägger:

– När man har drivna anställda tror jag att man som arbetsgivare måste tänka på att ta bort något när man lägger på nya arbetsuppgifter.

Nu jobbar Maria heltid. Hon älskar sitt arbete – särskilt den kliniska delen. Hon har en full tidbok och många patienter som engagerar henne. De får sms:a henne, hon ringer upp när hon kan och stöttar dem ibland på kvällstid. 

– Det sägs att det är arbetsnarkomaner som drabbas av detta. För min del är det nog mycket samvetsstressen som har gjort mig sjuk. Jag förstår att det är förödande att töja mina gränser, men jag reder inte ut att inte ta fullt ansvar för mina patienter, säger Maria.

Hon beskriver det som en konflikt mellan hennes egna inre värderingar av hur vård ska bedrivas och hur de yttre förutsättningarna ser ut. När alla är tungt belastade finns ingen annan att lämna över till.

De senaste månaderna har varningssignaler börjat dyka upp. Nyligen ställde hon in en vandringsresa med några dagars varsel. Sömnen har blivit sämre, och smärtan har förvärrats.

– Jag har svårt att acceptera att det behövs så mycket tid för återhämtning och har slarvat med det. 

Hennes läkare har flaggat för en ny sjukskrivning. Maria vill det absolut inte. För att försöka hitta en mer omsorgsfull livsrytm har hon bokat in ett besök på kliniken i Tyskland.  

– Jag är i en skörare situation nu. Jag kommer aldrig kunna återgå till den typen av kapacitet jag hade för fyra år sedan. Men jag vet att det finns möjlighet att återgå till ett gott liv.

Läs också:

Kvinnliga läkares förening: »Oacceptabelt att så många blir sjuka på jobbet«