Vi kliver in i ett ljust och luftigt väntrum i Närhälsans lokaler på Kaserntorget i Göteborg. Vårljuset når väntrummet genom tunna vita gardiner. I fönstret frodas tre yuccapalmer, stolar och bord står i prydliga grupper, några böcker fyller en väggfast hylla till hälften.

Mottagningen andas ett lugn. Det är onsdag eftermiddag, mötestid för de anställda och få patienter inbokade. I labbet arbetar undersköterskan Faten el Droubi. Medicinske sekreteraren Carina Andersson håller ställningarna i receptionen.

På Närhälsans flyktingmedicinska mottagning arbetar de med migrationsrelaterad ohälsa, vilket i de flesta fall handlar om psykiska problem som oro, ångest och stressreaktioner. Mellan 20 och 30 procent av de asylsökande som kommer till Sverige beräknas ha den här typen av hälsoproblem, enligt Socialstyrelsen. Till mottagningen kommer asylsökande via Migrationsverket för hälsoundersökningar, men mottagningen tar också emot nyanlända via Arbetsförmedlingen och sociala myndigheter.

Vi träffar Eva Theunis, allmänläkare, Tove Folkesson Orrbeck, sjuksköterska, och Britt Tallhage, verksamhetschef. De inleder med att noga poängtera att de ensamkommande flyktingbarnen inte är några hjälplösa offer trots sina många gånger svåra upplevelser.

– Det här är friska, starka och målmedvetna ungdomar, annars skulle de inte ha klarat flykten. Men de har varit med om svåra saker, säger Britt Tallhage.

Även om flyktingbarnens fysiska tillstånd ofta är gott är det vanligt med psykiska hälsoproblem.

– Det handlar mest om stressreaktioner, depressioner, ångest, posttraumatiskt stressyndrom. Mardrömmar, sömnbesvär, flashbacks. En del ungdomar har självskadebeteende. Vi ser att de har huvudvärk, magbesvär, vissa har kroppsliga skador och besvär efter misshandel och tortyr, berättar Eva Theunis.

– Vi vill förmedla till dem att det är vanligt med oro, stress och ångest efter det de varit med om. Men för många är det tabubelagt att prata om psykisk ohälsa, säger Tove Folkesson Orrbeck.

– Flyktingskapet är ingen sjukdom, det de upplever är helt normalt, säger Britt Tallhage.

 Det är starka och upprörande berättelser de får ta del av. Många av barnen som kommit via Libyen har varit fängslade och utsatts för tortyr. Andra har blivit omänskligt behandlade av smugglarna. En del har utstått sexuella övergrepp och våldtäkter. De har gått långa vägar, sovit utomhus, korsat Medelhavet i överfyllda båtar. De har sett människor dö runt om sig. Några har förlorat kontakten med sina familjer

Många har blivit slagna, till exempel med gevärskolvar mot huvudet, och har ärr på kroppen efter knivsår, brännmärken, misshandel och tortyr.

Alla får en möjlighet att berätta om vad de varit med om, men alla kan inte göra det.

– Jag är alltid mer orolig för dem som inte kan berätta så mycket. Bara tanken på händelserna är för smärtsam för dem, man ser på deras kroppshållning att de mår dåligt, de är ihopsjunkna och ger dålig ögonkontakt, säger Eva Theunis.

De som behöver och vill prata med någon kan göra det med psykolog eller kurator på mottagningen eller få remiss till psykolog eller kurator på en annan mottagning för samtalskontakt. 15–20 procent av ungdomarna får någon form av samtalsstöd. De som inte för ögonblicket vill prata får information om vart de kan vända sig senare om behovet uppstår.

– Jag frågar alltid om de har någon vuxen som de kan lita på. Ofta har de det, men jag möter också dem som efter allt de har blivit utsatta för inte litar på någon, säger Eva Theunis.

 På den flyktingmedicinska mottagningen görs hälsoundersökningar på asylsökande som kommer via Migrationsverket. Av 50–60 besök i månaden är ungefär en tredjedel barn och ungdomar mellan 7 och 18 år. Merparten av dem är ensamkommande.

Det har blivit allt vanligare att de möter barn och ungdomar som har torterats, berättar Tove Folkesson Orrbeck. Hon genomför hälsosamtal med dem som är över 15 år.

– Patienterna med dokumenterade tortyrskador lämnar jag över till Eva för uppföljning och dokumentation, säger hon.

Eva Theunis träffar alla barn som är under 15 år och även de äldre som sjuksköterskorna anser behöver det. Hälsoundersökningarna tar cirka en timme och består av ett strukturerat samtal, kroppsundersökning och provtagning. Flickorna får svara på frågan om senaste mens. Om de har nämnt sexuella övergrepp tas graviditetstest. Både på pojkar och flickor kan prover på sexuellt överförbara sjukdomar tas vid behov.

Flyktingmedicinsk mottagning arbetar för att informera om tortyr, bland annat genom att en läkare som tidigare arbetade på mottagningen under 2017 utbildar alla distriktsläkare i Västra Götalandsregionen om hur man uppmärksammar och förstår tecken på tortyr och hur man dokumenterar dessa.

Britt Tallhage försöker få upp frågan på en nationell nivå.

– Det är många som inte vet vad deras uppgift är när de får höra om tortyr. Hur ska det dokumenteras, ska det vara fotografier? Självklart är det Migrationsverkets uppgift att ta upp de här frågorna i intervjuerna som de gör med de asylsökande, men alla berättar inte om det då. Vi behöver riktlinjer och jag har bland annat träffat Justitiedepartementet gällande den här frågan. Tortyr är en förfärlig hantering och vi, som har skrivit på tortyrkonventionen och är en del i världssamfundet, ska inte tiga om förekomsten, säger hon.

 Vid en rundringning till 51 kommuner som Socialstyrelsen gjorde i februari kom det fram att man kände till 3 självmord och 68 självmordsförsök bland de ensamkommande flyktingbarnen. Hur siffrorna ser ut i riket i stort är oklart, men grupper som arbetar med flyktingar rapporterar om minst sju självmord bland dessa barn.

På Flyktingmedicinsk mottagning har de märkt att framför allt de afghanska ungdomarna den senaste tiden mår allt sämre.

– De här barnen har mycket kraft inom sig, men om det inte finns hopp blir det svårt. Efter det att de får avslag på sina överklaganden har de svårt att känna glädje och ha en framtidstro, säger Eva Theunis.

– Med den senaste tidens tvångsavvisningar märker vi att hoppet sinar, säger Tove Folkesson Orrbeck.

 Att arbeta med traumatiserade personer kan innebära att man utsätts för sekundär traumatisering, alltså att de anställda själva påverkas i sitt eget välmående, och att det i sin tur kan påverka gruppen.

– Vi möter ungdomarnas berättelser, ibland flera stycken på en dag och det är inte så självklart att man kan hantera dem på ett bra sätt. Man får ha egna strategier för att ta hand om detta, säger Eva Theunis.

– Grupper kan till exempel ta på sig offer-förövarroller. Därför är det viktigt att bibehålla det goda gruppklimatet och att få tid att sitta ner och prata med varandra om sina patienter, säger Britt Tallhage.

Gemenskapen med kollegerna är en viktig del i bearbetningen.

– Det är svårt att inte bli berörd av deras berättelser. Vi pratar mycket med varandra under fikarasterna och delar med oss av det vi känner och tänker för att inte ta med det hem, berättar Tove Folkesson Orrbeck.

– Ibland får man gå ut och ta en promenad, säger Eva Theunis. Men alla har väl sina egna sätt att hantera det här.

Vad gör du själv?

– Jag gör yoga och utomhusträning sedan tidigare och så har jag nyligen gått en kurs i självreglering, portable calm. Det handlar om mindfulness, andning, att vara grundad i sig själv, säger hon.

Portable calm är en del av Contamplative based trauma and resiliency training, CBTRT, som tagits fram av International center for mental health and human rights, ICMHHR. 

– Kursen var inom ett forskningsprojekt och resultatet visade att deltagarna mådde betydligt bättre efter kursen. Jag själv har också märkt denna förbättring.

Tove Folkesson Orrbeck har ändrat sin mediekonsumtion.

– Jag har alltid varit engagerad i migrationsfrågor, men jag undviker att se de tyngsta dokumentärerna efter en arbetsdag. Det hjälper mig att bibehålla balansen och skilja arbetet från privatlivet, säger hon.

Teamet har gemensam handledning en gång i månaden.

– Det här är viktigt. Den egna sårbarheten kan aktiveras när man möter fyra–fem patienter per dag med dessa berättelser. Det handlar om att ha koll på personalen och se till att de kan gå härifrån och fylla på sin energi med egna intressen som musik och kultur till exempel, säger Britt Tallhage.

 Eva Theunis träffar bara flyktingbarnen en gång. Hur det går för dem sedan vet hon inte, det görs i de flesta fall ingen uppföljning på mottagningen. Men även detta enda möte kan göras betydelsefullt, anser hon.

– Vi försöker se hoppet och det som är det positiva. Det finns många rörelser i samhället som arbetar för att de ska få ett bättre mottagande.

Hur känns det att möta dessa barn och veta att många av dem har en oviss framtid?

– Om man bara tänker på det är det väldigt svårt. Men jag gör det jag kan för att ge dem ett bra bemötande. Det är viktigt för dem att känna att det finns hopp, att bebehålla sin framtidstro. Jag tänker att även om det bara är en gång jag träffar dem så kan det bli ett bra möte. Varje bra bemötande gör sitt för deras självkänsla och trygghet, säger Eva Theunis.

– Vanmakten är naturligtvis total, men vi kan alltid göra något under den timmen vi har. Vi kan boosta det som kan stärkas. Bemötandet är halva behandlingen, säger Britt Tallhage.


Läs mer: 

»Skärpt flyktingpolitik ökar risk för psykisk ohälsa«

»Resan hit var hemsk, men för den som kommer från Afghanistan var den ingenting«  – artikel i tidningen AllmänMedicin av Kristian Svenberg, specialist i allmänmedicin, som tidigare arbetade på Flyktingmedicinsk mottagning i Göteborg.

Flyktingmedicinsk mottagning

  • Närhälsans flyktingmedicinska mottagning startade 2008 och är en enhet för asylsökande och nyanlända som fått uppehållstillstånd. Mottagningen är specialiserad på migrationsrelaterad hälso­problematik och tar emot asylsökande via Migrationsverket och nyanlända via Arbetsförmedlingen och etableringsenheten vid Social resursförvaltning i Göteborg.
  • På mottagningen arbetar en läkare, två sjuksköterskor, en psykolog, en kurator, en undersköterska och en medicinsk sekreterare.
  • Mottagningen har i uppdrag att tillsammans med Arbetsförmedlingen och Social resursförvaltning förstärka möjligheterna till etablering på arbetsmarknaden genom att specialisera sig på och utreda migrations­relaterad ohälsa.
  • Sedan 2012 sköter Närhälsans flyktingmedicinska mottagning även hälsoundersökningarna av asylsökande. Dessa finansieras av Migrationsverket. Alla asylsökande i Sverige erbjuds en kostnadsfri hälsoundersökning.
  • Dessutom är kliniken en utbildningsklinik inom flyktingmedicin.
  • År 2016 genomfördes 1 439 hälsoundersökningar på mottagningen, enligt mottagningens verksamhetsredovisning.

Ensamkommande ungdomar

År 2015 kom 70 000 asylsökande barn till Sverige. Ungefär hälften av dem var ensamkommande, enligt Migrationsverket. Av dessa hade de flesta, cirka 23 500, ursprung i Afghanistan, även om ungefär hälften av dem hade vuxit upp i Iran.

Samma år kom 3 800 ensamkommande barn från Syrien, 2 000 från Somalia, 1 900 från Eritrea och 1 100 från Irak.

År 2016 ansökte 2 199 ensamkommande barn om asyl i Sverige.

Migrationsverket har statistisk över antalet ensamkommande flyktingbarn sedan år 2000 på sin webbplats. Antalet har ökat stadigt sedan år 2000, då det kom 350 stycken.