Karin Träff Nordström har tidigare varit ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, verksamhetschef på Brahehälsan i Skåne och divisionschef inom Skånes universitetssjukvård. Hon blev specialist i allmänmedicin 2004 och kommer att arbeta halvtid som utredningssekreterare med Anna Nergårdh. Resten av tiden arbetar Karin Träff Nordström som distriktsläkare på en vårdcentral i Malmö.

Du kallar detta för ett önskeuppdrag. Vad är det som lockar?

– Jag har jobbat i primärvården i väldigt många år. Jag arbetade bland annat med Protos, (se fakturaruta) som var ett förslag för ett nationellt uppdrag för primärvården. Av flera skäl var det inte moget eller tillräckligt bra. Men jag ser att det är ett problem att vi har 21 olika primärvårdssystem i dag. Alla försöker lösa primärvården på sitt vis.

Vad ska du göra mer konkret i utredningen?

– Ärligt talat vet jag inte helt säkert än. Vi ska ha ett upptaktsmöte på måndag. Men jag kommer mest att arbeta med uppdragsbeskrivningen för primärvården där vi ska lägga fram ett förslag i nästa delbetänkande i juni.

Är tiden mogen för ett nationellt uppdrag nu?

– Jag tror och hoppas att tiden är mogen för den nationella styrning som krävs för att vi ska ha ett nationellt uppdrag. Vi har bara haft det en gång tidigare, i och med husläkarreformen, och det var ganska kortvarigt. Jag tror att man behöver en nationell uppdragsbeskrivning av vad primärvården ska göra, men sedan är min erfarenhet att man även måste bygga underifrån och ha lokala lösningar.

Under din tid som divisionschef hade du bland annat i uppgift att integrera primärvård, sjukhus och kommuner. Vad tar du med dig från den erfarenheten? 

– Ödmjukhet. Det är otroligt komplext och svårt. De idéer som jag hade om hur det skulle gå till för fyra år sedan har inte hållit ett dugg. I dag har jag fortfarande inga svar, men mer relevanta frågor att ställa.

Det låter lite hopplöst. Är det möjligt att få till den samverkan som krävs?

– Jo, det tror jag. Av ett skäl: Vi är tvungna. Sjukvården fungerar inte för patienter som har komplexa behov och behov av flera aktörer. Med det sätt som vi arbetar i dag räcker inte resurserna – och då menar jag främst kompetens – ens i dag och kommer inte att räcka imorgon.

Sedan september arbetar du som distriktsläkare på en vårdcentral i Malmö. Hur är det att återvända till den rollen?

– Det är jättekul att träffa patienter och använda den kompetens jag har i grunden. Att få den omedelbara återkopplingen att man gör något bra om dagarna – det får man inte alltid som chef. Sedan är det svårt. Alla patienter är nya för mig och många är väldigt sjuka, det är nya journalsystem och man har ont om tid. Det var fyra år sedan jag jobbade kliniskt och det har hänt en del behandlingsmässigt. 

Är det en fördel att ha en fot i det nära patientarbetet och en i en stor nationell utredning?

– Det återstår att se. Men jag tror att det är nödvändigt för att göra ett bra jobb och för trovärdigheten gentemot både patienter och medarbetare att jag vet hur det är att arbeta inom primärvården just nu.

Sedan tidigare är även Emma Spak, som tidigare satt i Läkarförbundets förbundsstyrelse och har varit ordförande i Sveriges yngre läkares förening, knuten till utredningen via uppdraget som samordnare för nära vård på Sveriges Kommuner och landsting (SKL).



Protos

2003, lanserade Svenska distriktsläkarföreningen, Svensk förening för allmänmedicin, Privatläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening gemensamt den så kallade Protos-modellen, en reform där de centrala delarna var listning på läkare och ett tak på 1 500 patienter per läkare. Protos mötte motstånd från Sveriges Kommuner och landsting – men även från delar av allmänläkarkåren som ville ha kvar det distriktsbaserade systemet – och förverkligades aldrig.