Från vänster: Liv Lundberg (T9), Sigrid Waldén (T9), Julia Dahlgren Solberg (T9), och Amanda Roth (T5) är fyra av läkarstudenterna bakom projektgruppen mot psykisk ohälsa. Foto: Privat
Du har tillsammans med en grupp läkarstudenter startat projektgruppen »Medicinska Föreningen i Linköping mot psykisk ohälsa«. Varför?
– Jag är arbetsmiljöansvarig i Medicinska föreningen i Linköping. Min föregångare på posten snappade upp att många mådde dåligt och inte visste vart de skulle vända sig. Det visade bland annat resultatet från en arbetsmiljöenkät från vårterminen 2016.
Vad hoppas ni åstadkomma med projektgruppen?
– Vi hoppas på att skapa en öppnare kultur på läkarprogrammet kring psykisk ohälsa. Vi önskar också att läkarprogrammet ska implementera hur man är en hållbar student i sitt curriculum. Många läkarstudenter upplever en hög stressnivå. De tycker att det är otydligt vad man ska kunna, när man ska kunna det, hur djupt man ska läsa och så.
Hur mår läkarstudenterna i Linköping?
– I arbetsmiljöenkäten från vårterminen 2016 svarade 25 procent av läkarstudenterna att de inte känner sig lyckliga den större delen av tiden och 20 procent att de känner sig olyckliga och nedstämda. Men problemet med psykisk ohälsa är vitt spritt. Det finns inte bara i Linköping eller i Sverige. Om vi inte gör något åt detta kommer det bara fortsätta.
Vad har projektgruppen gjort hittills?
– Vi har tagit fram en broschyr med samlade instanser för psykisk ohälsa dit man kan vända sig om man upplever att man själv eller någon annan behöver hjälp. Sedan har vi ordnat lunchföreläsningar om yrkesretorik och seminarier om sexuella trakasserier. Nästa termin planerar vi att fortsätta med lunchföreläsningar och seminarier, till exempel om hur man blir en hållbar student. Jag som arbetsmiljöansvarig för också en dialog med ledningen och terminsadministratörerna för att få komma ut i klasserna och berätta vad vi gör.
Hur ser intresset ut för ert arbete?
– Vi har fått positiv feedback från både läkarstudenterna, ledningen för läkarprogrammet i Linköping och basgruppshandledarna. Jag upplever att det finns en stark önskan om att hjälpa och minska den psykiska ohälsan men man vet inte riktigt hur. Och det är där vi kommer in, vi blir ett slags medlare.
