»Så personcentrerat det kan bli«

Paviljongen för självdialys ligger i en egen liten envåningsbyggnad bredvid Länssjukhuset Ryhov. Stämningen i paviljongen är gemytlig, det finns utrymme för skämt och skratt. Patienter och personal använder samma lunchrum och hjälps åt att fixa kaffe.

Självdialyspaviljongen är bemannad med sjuksköterskor dagtid. De patienter
som lärt sig att sköta bloddialysen på egen hand och känner sig trygga med det får ett passerkort och kan komma och gå som de vill. 

Självdialys finns på många håll, men att patienterna får egna passerkort är unikt i världen, enligt Patrik Blomqvist, patientstödjare.

– Det här är väl så personcentrerat som det kan bli, säger han.

Göran Rehn, som fått bloddialys sedan hösten 2016, kommer tidigt på morgonen fyra gånger i veckan och stannar 4,5 timmar per gång.

– Jag kommer hit så att jag är här kvart över sex. Då är det bara jag och städerskan på plats, säger han.

Han uppskattar att sköta sin dialys själv, men vill ändå ha tillgång till sjuksköterskorna.

– I och med att jag hanterar blod så är det inte roligt om det går fel. För mig handlar det om patientsäkerhet att ha tillgång till sjuksköterskor om det händer något.

Han börjar med att »klä maskinen«, alltså göra i ordning dialysapparaten.

– Det är en villervalla av sladdar och kab­lar, bikarbonatspatronen ska hit, saltvattenpåsen dit och femlitersdunken ska stå här, säger han och visar.

Sedan testkör han maskinen och under tiden går han och tränar på gymmet och förbereder kaffet så att det finns till alla, både personal och patienter.

Bredvid sängen finns en pekskärm som han läser av, och vid behov går han in och justerar olika parametrar.

– Här till exempel kan jag justera hastigheten på pumpen, säger han och trycker på skärmen. Jag brukade köra på 330 milliliter i minuten, men det gjorde mig trött. Nu har jag upptäckt att jag mår bäst om jag kör den på 270–290 milliliter.

Fördelen med självdialys är att han direkt kan påverka sitt eget mående.  

– Det är personlig utveckling att få förmånen att lära känna sin kropp, säger han.

Under intervjun ringer hans mobil flera gånger. Det är en del jobbsamtal; till viss del sköter han jobbet från självdialyspaviljongen. Han jämför också besöken på dialyspaviljongen med att gå till jobbet.

– Här blir vi som arbetskamrater, jag känner mig inte som en patient utan vi diskuterar fram olika lösningar tillsammans. Det känns som om jag jobbar i ett team om dialysen. Det är till och med så att jag längtar efter att komma hit. Måendet och kamratskapet här är guld värt, säger han.

Läs även: 

Personcentrerad vård: Förändring som utmanar maktstrukturer

Överläkare: »I mycket är det här en generationsfråga«