Avhandlingen visar att flertalet överlevande är socialt aktiva efter kraschen och känner en stor vilja att hjälpa varandra. I intervjuer lyfter de också fram olika aspekter av vårdens arbete. De tycker till exempel att det initiala omhändertagandet från sjukvårdens sida är effektivt.
Men krisstödet brister, liksom förståelsen och empatin hos vårdpersonal, både på akutmottagningar och i ett senare skede inom primärvården. Det visar avhandlingen, där de två svåra bussolyckorna i Rasbo utanför Uppsala år 2007 och Tranemo 2014 har studerats. 110 av de totalt 112 överlevande har deltagit. Underlaget består av telefonintervjuer, rapporter och journaler vid en månad, tre månader samt fem år efter krascherna.
Resultaten visade bland annat att sociala aspekter efter en olycka var mycket betydelsefulla. Men många upplevde psykiska och/eller fysiska obehag i varierande grad, både en kortare och en längre tid efter olyckan. Fem år efter busskraschen i Rasbo fanns fortfarande överlevande som led av psykiska problem.
– Att mötas av medkänsla och empati upplevdes som lugnande och främjade den initiala återhämtningen för de överlevande. Ett dåligt bemötande kunde lämna spår som satt kvar i flera år i form av ilska och besvikelse, säger forskaren Isabelle Doohan, doktorand vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, i ett pressmeddelande.
Avhandlingens slutsats går bland annat ut på att det behövs en ökad förståelse för överlevandes olika fysiska, psykologiska, sociala och existentiella behov. Man bör också se dem som resurser »till att bidra till sin egen och medpassagerares återhämtning och hälsa«.
Läs även:
