»Inte hållbart att ST-läkares utbildning bygger på god vilja«

– Det är en utveckling som har kommit successivt. Det är generellt äldre läkare som är kursansvariga och när de går i pension finns det inte så stor återväxt, säger Karin Alfredsson som är utredare på Socialstyrelsens avdelning för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården.

– I dag får vi fortfarande tag på kursgivare men på sikt kan detta bli ett problem. Vi är glada så fort vi hör om nya kursgivare.

Hon tror att utvecklingen bland annat handlar om att produktion prioriteras framför utbildning i dagens hälso- och sjukvård. Ytterligare en svaghet är att dagens modell i hög grad bygger på ideellt arbete från eldsjälar.

– Kursgivarna jobbar, till viss del, med detta på kvällar och helger. Det är inte hållbart att ST-läkares utbildning ska bygga på den goda viljan, säger Karin Alfredsson.

Tidigare i år kom Socialstyrelsen med nya principer för vilka kurser som myndigheten ska upphandla. Tanken är att det statliga stödet ska ges där det bäst behövs. Principen är att fokusera på kurser som syftar till att uppfylla de specialitetsspecifika delmålen.

Inför varje nytt kursår gör Socialstyrelsen en behovsanalys. Men att beräkna efterfrågan på kurser är svårt. Ett problem är att det saknas tillförlitlig statistik över hur många ST-läkare det finns, var de finns, hur långt de kommit i utbildningen och inom vilken specialitet de gör sin ST. Hittills har man använt sig av uppgifter från specialitetsföreningarna och statistik från Sveriges Kommuner och landsting.

– Systemet är inte helt hundra. Vissa specialitetsföreningar har väldigt bra koll medan andra inte har det, säger Karin Alfredsson.

Därför har Socialstyrelsen börjat samla in egen statistik. I år har för första gången en särskild fråga om ST-läkarna gått ut till samtliga landsting i det nationella planeringsstödet, en årlig rapport över efterfrågan och tillgång på olika legitimerade yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården.

– Att samla in statistiken blir ett första steg. När vi fått in den får vi se hur vi går vidare för att förbättra den och på sikt få mer tillförlitlig statistik.

Det finns många potentiella felkällor. Alla har inte formella ST-tjänster, utan en del befinner sig i en sorts gråzon i väntan på en riktig ST-tjänst men kan ändå tillgodoräkna sig vissa utbildningsbitar. Många dubbelspecialiserar sig och då är frågan om landstingen räknar dem som specialister eller ST-läkare.

Ett annat problem är att ingen har övergripande ansvar för helheten eller överblick över det totala kursutbudet för ST-läkarna. Det gör det svårare för Socialstyrelsen att bedöma vilka kurser som saknas i det totala utbudet.

Till en del SK-kurser är efterfrågan också så stor att ST-läkare tvingas gå dem senare än planerat.

– Då har man kanske redan lärt sig det som kursen lär ut men man måste samtidigt gå den för att få ett intyg, säger Karin Alfredsson.

Till SK-kurserna sköter Socialstyrelsen ansökan och antagning. Oftast har ST-läkare som kommit längre i utbildningen förtur, men i vissa kurser som är tänkta att ligga i början av specialisttjänstgöringen gäller det omvända för att få rätt målgrupp.

Enligt Karin Alfredsson finns det stora skillnader beroende på specialitet. För en del flyter det på smidigare, andra tvingas oftare »köa« till kurser.

– Men det finns absolut ett behov av fler kurser. Vi brukar få frågan varför vi inte köper in fler. Men det måste vara någon som håller i dem, och vi kan inte pressa kursgivarna hur mycket som helst.