Vem är du?
– Jag är sjuksköterska i grunden och har i huvudsak arbetat med ASIH. Jag disputerade 2007, har efter det varit knuten till Karolinska institutet och är även universitetslektor vid institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet. Jag leder det nationella forskningsprogrammet Dö bra tillsammans med Carol Tishelman, som syftar till att minska undvikbart lidande i samband med döende, död och sorg.
Ni har lanserat en kortlek i delprojektet »Så vill jag ha det i livets slutskede« (Swe-ACP). Berätta om den!
– Idén bakom kortleken kommer från en läkare på ett hospice i San Diego, Elizabeth Menkin. Hon tittade på några studier där man frågat patienter i livets slutskede, närstående som just hade förlorat någon och vårdpersonal om vad som var viktigast i livets slutskede, och gjorde en kortlek utifrån det för att använda i samtalen med sina patienter.
Nu har ni tagit fram en svensk version med 37 kort med påståenden om vad som kan vara viktigt i livets slutskede, som till exempel »Att få behålla min humor«, »Att ha en läkare som känner mig väl« eller »Att vara fri från smärta«. Vad kan hälso- och sjukvårdspersonal ha för nytta av kortleken?
– Jag tror man kan ha nytta av den genom att till exempel använda den »bedside«, precis som Elizabeth Menkin gjorde, för att starta ett samtal om saker som kanske är svåra att samtala kring.
Varför är det viktigt att tala om detta med palliativa patienter?
– Har man möjlighet att göra det, kan man kanske släppa de tankarna och oron lite och fundera på annat också. Erfarenheten vi har i forskningsprogrammet är att många vill tala om vad som är viktigt för dem i livets slutskede. Men jag tror absolut inte man ska tvinga någon att prata. Däremot ska vi som vårdpersonal vara beredda att prata om de här frågorna och tydligt visa att vi är det och på så sätt få kunskap om vad som är viktigt för personen.
