Västervik toppade den senaste AT-rankningen, och Pontus Vulkan utsågs till Sveriges bästa handledare av läkarstudenterna förra året. »Jag vill att kandidaterna ska ha lärt sig något nytt när de går hem för dagen och förhoppningsvis kunna ännu mer än jag kan i framtiden«, säger han.
Foto: Lotta Hartzell/Västerviks sjukhus
Pontus Vulkan, 30 år, ST-läkare i internmedicin på medicinkliniken i Västervik:
»Jag gjorde min AT på Västerviks sjukhus. Det var så trevligt, så jag blev kvar. Nu har jag gjort drygt ett år på min ST i internmedicin.
84 procent av alla som är specialister på sjukhuset har gjort sin AT här. Jag tror att det är det som gör att AT-läkare trivs så bra. Man ses som en kollega från första början, och alla är måna om en. På medicinkliniken är det väldigt bra informell handledning. Man kan fråga alla om i stort sett allt. Det är högt i tak, och specialisterna tar sig alltid tid att ge bra svar. De flesta minns hur det är att vara ny på jobbet.
Under läkarutbildningen träffade jag en distriktsläkare som var omskolad ortoped, tyckte om sitt jobb och ville lära ut så mycket som möjligt. Det gjorde att det blev roligt för mig att gå till jobbet varje dag. Jag minns också en narkosläkare som brukade fråga ’Jaha, vad vill du lära dig i dag?’, och sedan höll små föreläsningar. De erfarenheterna har jag tagit med mig i rollen som handledare. Jag vill föra vidare min passion för yrket.
Som AT-läkare eller kandidat är det största slaget att handledaren inte är där överhuvudtaget. Under utbildningen var jag på en klinisk placering med åtta–tio andra kandidater. När vi kom dit fick vi höra: ’Er amanuens har åkt på skidsemester, men ni kan väl gå till avdelningen och se om det finns något att göra?’
Nu är jag handledare åt en AT-läkare. Som handledare tror jag att det är viktigt att få till ett första möte direkt, lägga upp en plan för handledningen utifrån de möjligheter man har och hålla fast vid planen.
Jag träffar AT-läkaren som jag handleder en timme en gång varannan vecka. Då pratar vi igenom hur det funkar på placeringen, om det finns några dilemman eller svåra medicinska frågor och hur livet i övrigt fungerar. Jag tycker det är viktigt att alltid prata lite om saker utanför jobbet och få en personlig connection.
Som handledare vill jag lära ut allt det jag kan och bär med mig, så att de jag handleder förhoppningsvis kan bli ännu bättre än jag och i slutändan kanske lära mig saker. Jag vill också få in ett patientperspektiv, få dem att hela tiden tänka: ’Hur kan vi göra det så bra som möjligt för patienten?’
Det största hindret för handledning är att hitta tiden. På ST-nivå har vi tid schemalagd för handledning, men inte för AT-läkare och kandidater. Jag försöker planlägga lite efter hand och prioriterar att träffa kandidaterna, hålla lite extra föreläsningar eller bara höra hur det går. Ibland kan det vara så enkelt som att man har ett spännande fall på avdelningen och säger till kandidaterna att följa med och lyssna på ett blåsljud på hjärtat eller titta när vi gör ett ingrepp.
Ett annat hinder är nog den egna känslan av trygghet kring vad man behärskar. Är man precis i början av karriären, och fortfarande känner sig osäker, är det svårare att lära ut.
För egen del utvecklas jag mycket av att vara handledare. Jag tror att jag blir en bättre doktor. Som handledare sätts ens egna kunskaper på prov. Jag kan få frågor som jag inte alltid har ett spontant svar på, eller som till och med kan få mig att ifrågasätta mina egna kunskaper. Det är bra. Då kan man tillsammans gräva lite djupare för att kontrollera att man verkligen gör rätt.«
Läs även:
Britta Lödén: »Viktig uppgift att motivera och inspirera«
Kaj Eman: »Handledning handlar om att ge feedback hela tiden«
