När katastrofen kom till Sahlgrenska

Ljudet uppe på helikopterplattan på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är öronbedövande. Dånet från motorerna och rotorbladen på militärens Blackhawk-helikopter stiger en bit över 100 decibel då den sänker sig ner mot marken.

Genom den öppna sidodörren spanar en kamouflageklädd tekniker i hjälm och mörka skyddsglasögon ner mot plattan. Där nere väntar personal från sjukhusets akutmottagning, och sekunden efter landning springer de fram med två rullbårar. Det tar inte många minuter innan två skadade rullats ner mot hissen, tätt följda av ett militärt sjukvårdsteam i form av en ambulanssjuksköterska och en IVA-läkare. Sahlgrenskas team tar över vid hissen och avrapporteringen sker snabbt innan bårarna rullas in i hissen och det militära teamet återvänder till helikoptern.

Fem våningar ner har samtidigt två bandvagnar och ett par minibussar parkerat utanför akutintaget. Det väller ut skadade – vissa går själva, andra hämtas på bår. Alla är blodiga med sönderrivna kläder. När rullbårarna tar slut får akutpersonal dra de skadade på madrasser på golvet.

Tempot är högt och för den oinvigde känns situationen rätt kaotisk. Ändå dirigeras de skadade snabbt in i något av traumarummen eller vidare till röntgen eller operation.

– Har vi ett lag här? ropar kirurgen Ragnar Ang inne i akutmottagningens korridor.

– Två kirurger, en narkossköterska? Okej, vänta här.

Han böjer sig ner över en man som just rullats in i korridoren, blodig över hela ansiktet.

– Hej vännen, hur är det med dig? frågar han medan han samtidigt ger instruktioner till personalen vid båren:

– Fortsätt med mig, rulla på, rulla på. Vi ska in i traumarummet till höger.

Akuta blödningar, andningsstopp, splitterskador, bortsprängda kroppsdelar. Trycket på akutintaget på Sahlgrenska universitetssjukhuset blev enormt då man tillsammans med Försvarsmedicincentrum genomförde Katastrofövning Liv den 12 april.

Övningsscenariot var ett terrorattentat där en lastbil exploderat inne på Försvarsmedicincentrums område vid Käringberget i Göteborg. 110 personer skadades. Under övningen skulle de skadade, eller skademarkörer som dessa statister kallas, snabbt transporteras till Sahlgrenska där personalen fick öva på att ta emot, prioritera och omhänderta många skadade på kort tid.

Förutom att stresstesta sjukhuset och att säkerställa beredskapsplanen var syftet med övningen också att öka förmågan till civilmilitär samverkan med Försvarsmedicincentrum.

– Det är väldigt realistiskt, konstaterar Hans Lönroth, övningsledare för Sahlgrenska universitetssjukhusets del och områdeschef för område 5 (som bland annat omfattar anestesi, operation och intensivvård) på sjukhuset.

Han sveper med blicken över trängseln i akutkorridoren.

– Vi vill ge oss själva upplevelsen av hur det skulle kunna kännas på riktigt. Vi lever i ett öppet samhälle där det i dag finns en större risk för dödligt våld. Vi måste kunna ta hand om det vi aldrig tror ska hända.

Ja, det är övning – men scenariot är långt ifrån orealistiskt. De senaste årens terrorattentat på Drottninggatan i Stockholm, på Utøya i Norge, i Paris och i Bryssel har visat på vikten av beredskap för denna typ av händelser. Efter attentatet på Drottninggatan visade utvärderingen att den katastrofmedicinska beredskapen inom Stockholms läns landsting fungerade i stort. Samtidigt lyfte Katastrofmedicinskt centrum, som genomförde utvärderingen, fram vikten av mer proaktivt arbete, tydligare planer och fler övningar.

– Övningar är extremt viktigt för att vi ska se var våra brister finns och kunna hitta våra svagheter, säger Hans Lönroth.

– I dag stresstestar vi sjukhuset och försöker ta reda på var vår gräns går.

Han lyfter fram tre områden som särskilt kritiska vid denna typ av händelse: kommunikation, logistik och flöden.

– Vi vet att resurser snabbt blir en brist; blod, läkemedel, bårar, och det kan vara svårt att få tillgång till rätt personal. Dessutom är det risk att ledtiderna blir långa på grund av att vi till exempel inte har tillräckligt med traumarum.

Katastrofövning Liv är den största i sitt slag. Aldrig tidigare har ett sjukhus i Sverige tränat på att ta emot så många skademarkörer under så kort tid. Övningen har förberetts av Sahlgrenska universitetssjukhuset och Försvarsmedicincentrum i ett år.

Försvarets viktigaste del är att primärt ta hand om de skadade i ett första skede för att så snabbt och säkert som möjligt transportera dem till sjukhuset.

– Försvaret har inte längre möjlighet att ta hand om sårade vid krigs- eller katastrofsituationer. Vi har gått från 50 fältsjukhus till ett och måste förlita oss på de civila sjukhusen. Därför är dagens övning så viktig för oss, säger Magnus Blimark, arméöverläkare på Försvarsmedicincentrum.

Han påpekar att rätt beredskap och regelbundna övningar räddar liv. Genom att träna på att logistiken flyter, kommunikationen är tydlig, information når fram samt att ledtiderna blir så korta som möjligt kan man förhindra både dödsfall och att skadade blir invalidiserade om en verklig situation skulle uppstå.

– Vi drar lärdomar från andra, från Utøya, Las Vegas, Bryssel. Men det är i skarpt läge, när vi övar på riktigt, som vi får den verkliga kunskapen.

Vad har en sådan här övning för signalvärde till allmänheten?

– Att vi vill ta den här uppgiften på allvar och att vi faktiskt kan hantera den om den skulle uppstå på riktigt, säger Magnus Blimark.

På akutintaget har det värsta trycket släppt. Efter några intensiva timmar har de flesta skademarkörer tagits om hand och slussats vidare. Läkare och sjuksköterskor samlas ute i korridoren för en kort debriefing innan traumarummen ska städas och återställas. Kirurgen Ragnar Ang lutar sig mot väggen och försöker summera dagen.

– Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, så det var verkligen överrumplande, säger han.

– Vi har en katastrofplan och den innebär ett ständigt, pågående arbete. Vi pratar kontinuerligt om hur vi ska agera vid den här typen av händelser. Men ändå är det först när man får prova på riktigt som man förstår vidden av det hela.

Akutmottagningen på Sahlgrenska genomför ungefär 16 simuleringsövningar per år, men då ofta bara med en eller ett par skademarkörer. Därför tycker Ragnar Ang att det var extra värdefullt med en så stor övning med många skadade. Här blev det tydligt vad som stressar i en sådan situation.

– Det svåraste var att hålla överblicken. Jag kände mig rätt isolerad och fokus var hela tiden här och nu på att ta emot skadade. Det var svårt att sköta de andra uppdragen, att hålla kommunikation med operation och intensivvård igång parallellt.

Också inne på röntgenavdelningen har det varit hårt tryck, och här har den intensiva, akuta arbetsbördan inte hunnit släppa.

– Den största utmaningen i dag har varit att hålla snurr, att hinna prioritera de svårast skadade. Och att gå från digitala remisser till pappersremisser, säger Ilja Laesser, överläkare på radiologen.

– Dessutom har vi fått ringa in kirurg och sjuksköterska för att hjälpa till att vårda skadade här, vi på röntgen är ju inte vårdpersonal.

Både Ilja Laesser och Ragnar Ang är dock nöjda med teamens prestation.

– Det gav råg i ryggen, vi kommer fixa det här. Alla visade verkligen stort engagemang och jag känner mig optimistisk. Vi visade att vi har stor kapacitet, säger Ragnar Ang.

Han får medhåll av narkosläkaren Nick Gowing och Eva-Corina Caragounis, vårdenhetsöverläkare i akut kirurgi och traumakirurgi. Båda har arbetat i den röda sektorn, med de svåraste skadade, under dagens övning.

– Vi gjorde vissa förändringar förra våren efter attentatet i Stockholm. Bland annat har vi satt in en kirurg som ansvarig för att se till så att allt flyter mellan trauma, operation och röntgen. Det visade sig nu att det verkligen hjälpte för att få ett bra flöde, säger Eva-Corina Caragounis.

Hur realistiskt kändes det?

– Mycket realistiskt, det blev ett riktigt adrenalinpåslag, säger Nick Gowing.

– Det var lätt att glömma att det bara var en övning, man blev så fokuserad på uppgiften. Det var verkligen värdefullt att få öva på riktiga skademarkörer, det gör att man känner sig mer förberedd.

Vad har ni för farhågor inför ett eventuellt, verkligt attentat?

– Att material ska ta slut. Vi har dragit ner mycket på förråden och det är stor risk att vi inte får fram tillräckligt med medicin, sterila instrument och annat material. Dessutom är vi oroliga att IVA-sängarna ska ta slut. Det är ju ständig platsbrist och vi har inte mycket i reserv, säger Eva-Corina Caragounis.