Du har valts till ny ordförande för Svenska läkaresällskapet. Första juli tar du över efter den nuvarande ordföranden Stefan Lindgren. Hur känns det?

– Jättespännande. Det är en oerhört stor ära att få förtroendet att leda läkarnas vetenskapliga professionsorganisation. Jag har stafettpinnen i två år. 

Vem är du?

– Jag 60 år, endokrinolog och internmedicinare och har en professur vid Uppsala universitet i tumörbiologisk endokrinologi. Jag är verksam som överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala på 30 procent och i övrigt forskar och undervisar jag.

Du har tidigare varit vice ordförande i två år. Hur kom det sig att du engagerade dig i Läkaresällskapet från början?

– I slutet av 90-talet var jag vetenskaplig sekreterare i Svenska endokrinologföreningen och kom i kontakt med Läkaresällskapet centralt. Jag satt också i en kommitté för klinisk forskning och sjukvårdens organisation, som ledde till slutsatser som gjorde att Olle Stendahl fick i uppdrag att göra en statlig utredning om den kliniska forskningen.

Vilken fråga är mest central för Läkaresällskapet just nu?

– Våra klassiska frågor har aldrig varit så aktuella i modern tid som just nu. Och det är ju läkargärningens vilande på vetenskap, beprövad erfarenhet och etik: att förstärka detta, förmedla detta till varandra och hålla rent runt dessa frågor. Jag upplever att Läkaresällskapet är den sista bastionen som står på patientens och den medicinska kunskapens barrikad.

Finns det andra viktiga frågor du vill driva?

– Vi har en mängd andra frågor och remissvar som vi arbetar med. Men det är lätt att bli bortkollrad av olika detaljer. Vi ska alltid förhålla oss till det här rastret: alltid fråga oss »gynnar detta vetenskapens förmenande och förmedlande och läkarens excellens och därmed patientens tillfrisknande«?

Vilken blir den största utmaningen?

– Att nå fram i mediebruset och samla ihop kåren i viktiga frågor.