Panelen, från vänster: Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholm, socialutskottets vice ordförande Anna-Lena Sörenson (S), SKL:s första vice ordförande Anders Henriksson (S), regeringens utredare Anna Nergårdh samt Åke Åkesson, verksamhetschef vid Hälsocentralen Borgholm. Foto: Jesper Cederberg

– Den mest centrala biten i dagens seminarium är att se vad som är rimligt. Vi kan teoretisera hur mycket som helst över vad en energisk, slitsam doktor bör klara. Men det är ointressant. Det intressanta är vad jag som distriktsläkare tänker om mitt framtida liv, sa Åke Åkesson, verksamhetschef vid Hälsocentralen Borgholm.

Den så kallade Borgholm-modellen är något Läkartidningen berättat om tidigare. Den öländska vårdcentralen har lyckats skapa ett arbetsklimat som lockat till sig primärvårdsläkare och den har i dag en specialistkompetent läkare per tusen invånare.

– Då tog det tre år att gå från katastrofalt usel bemanning med två ordinarie och två blivande specialister, till att ha dagens bemanning med tio specialister plus en kö med folk som vill jobba, berättade Åke Åkesson och fick applåder av publiken.

Så vårdcentralen i Borgholm är en förebild. Men skulle man kunna se den modellen i övriga Sverige?

Anders Henriksson (S), första vice ordförande i Sveriges Kommuner och landsting, är försiktig med att staka ut en alltför specifik väg för att nå Borgholms mål.

– Vi är inne i en fantastiskt spännande tid när vi sätter en ny reform kring den nära vården som genomsyrar allt vi gör, sa han och refererade indirekt till Anna Nergårdhs utredning om framtidens vård.

– Om vi ska ha patientens behov som utgångspunkt får vi akta oss för att landa i frågor som »vilken modell ska det där vara?« och »vilken ruta ska det där hamna i?«.

Anna Starbrink, liberalt hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, fick frågan hur hon vill att modellen där ser ut om fem år.

– Jag är varm anhängare av att vi patienter ska få välja vår fasta husläkare. Och det menar jag att man inte kan säga utan att den fasta husläkaren också får rimliga arbetsvillkor och det betyder att man måste ha möjlighet att sätta tak.

– Jag tycker också att det taket kan vara lite olika beroende på var man verkar och vem man är. Vi kan kanske till och med ha tilliten att låta läkaren själv bedöma »hur många patienter mäktar jag med?«.

Panelen, som även bestod av socialdepartementets utredare Anna Nergårdh och socialutskottets vice ordförande Anna-Lena Sörenson (S), var överens om problembilden och att en fast läkarkontakt behövs. Men någon specifik modell ville de alltså inte ange, även om de delvis underströk konkretion.

Åke Åkesson tycker dock att primärvården måste ta större ansvar för vad slutenvården ska göra.

– Vi har en totalt slutenvårdscentrerad vård där specialister på vänstra njurens högra kvadrant bestämmer vad som ska ske med hela människan. Det är absurt.

SFAM:s ordförande Hanna Åsberg konstaterar att det vid årets upplaga av Almedalsveckan har funnits en stor politisk enighet över blocken angående en nationell primärvårdsreform och en begränsning i uppdraget för primärvårdsläkarna.

– Det tycker jag är en skillnad gentemot förra året. Jag tycker att det var betydligt tydligare i år att det finns en politisk enighet. Sedan finns det lite olika åsikter om detaljerna i det, säger hon till Läkartidningen efter seminariet.

Vad tänker du om möjligheten att få något konkret till stånd?

– Det är nästa steg. Vi är överens om vad som behöver göras. Men hur; där saknas mycket detaljer tycker jag. Det handlar om ekonomisk styrning och hur man ska utforma och avgränsa uppdraget.

Tror du Borgholm-modellen kan appliceras på övriga Sverige?

– Det man gjort i Borgholm är fantastiskt bra. Sedan behöver man utrymme för lokala anpassningar för olika förutsättningar i olika delar av landet och på olika vårdcentraler. Det behövs en viss flexibilitet för hur man anpassar uppdraget. Och listan behöver viktas mot sjuklighet, ålder och så vidare. Där behöver vi göra mer arbete för att ta fram konkreta förslag.