Läkaren, som är svensk medborgare, har yrkat att han ska beviljas legitimation som läkare i Sverige med hänvisning till yrkeskvalifikationsdirektivet samt bestämmelser i patientsäkerhetsförordningen som anger att de nordiska länderna genom en överenskommelse ska erkänna varandras legitimationer.
Kammarrätten anser, precis som förvaltningsrätten, att läkaren inte visat på formella yrkeskvalifikationer som uppfyller de krav som gäller för att bli beviljad läkarlegitimation i Sverige med stöd av yrkeskvalifikationsdirektivet.
Kammarrätten anser också att ett automatiskt erkännande enligt bestämmelserna i patientsäkerhetsförordningen avseende den nordiska överenskommelsen om legitimationer strider mot unionsrättens företräde.
Kammarrätten går därmed på samma linje som förvaltningsrätten och avslår läkarens överklagande. Kammarrätten avslog dessutom ett överklagande från en tandläkare som på liknande grunder ansåg sig ha rätt till svensk tandläkarlegitimation.
Av den tidigare domen i förvaltningsrätten framgår att Socialstyrelsen yrkat på avslag och bland annat anfört att det krävs att läkaren genomgår praktisk tjänstgöring för att erhålla behörighetsbevis enligt yrkeskvalifikationsdirektivet. Socialstyrelsen pekade på att en överenskommelse mellan Norge och Polen inneburit att läkaren erhållit sin rätt att utöva läkaryrket i Norge utan att ha fullgjort praktisk tjänstgöring eller avlagt läkarexamen i Norge.
»Vi kan bara konstatera att kammarrätten har gjort samma bedömning som Socialstyrelsen gjort i de överklagade besluten. Vi är överens med de andra nordiska länderna i att yrkeskvalifikationsdirektivets regler går före den nordiska överenskommelsen när det gäller kraven som ställs på kvalifikationerna«, skriver Åsa Wennberg, enhetschef på avdelningen för behörighet och statsbidrag vid Socialstyrelsen, i en kommentar till Läkartidningen.
Ta del av kammarrättens beslut här.
