I dag råder det ingen diskussion om att det är bra att det poppar upp en varning i journalen om en patient till exempel är allergisk eller överkänslig för något läkemedel, i enlighet med Socialstyrelsens skrift om så kallad »uppmärksamhetsinformation«.
Men när myndigheten 2017 föreslog liknande strategier – i samband med att skriften skulle uppdateras – för patienter som bär på blodsmitta, eller har varit hotfulla i samband med tidigare vårdbesök, stötte det på patrull. Och så pass mycket att det hela fick läggas på is.
Nu, när det återigen är dags för en uppdatering, tar Socialstyrelsen alltså hjälp av Svenska läkaresällskapet att utreda frågan.
– Läkaresällskapets uppgift är att se om vi i professionen kan komma fram till en enig uppfattning. Sedan är det förstås upp till Socialstyrelsen att fatta beslut, säger Ingemar Engström, professor och sakkunnig i medicinsk etik, som kommer att leda utredningen.
I slutet av januari arrangerar SLS en större hearing dit representanter för såväl olika sektioner inom Läkaresällskapet som andra yrkesorganisationer bjuds in. En månad senare ska utredningen presenteras för Socialstyrelsen.
Tror du att det här blir ett svårt uppdrag?
– Jag tror det, för det finns en del väldigt starka positioner – framför allt i blodsmittefrågan. Ambitionen är att komma överens. Men om vi inte gör det ska vi i alla fall på ett genomtänkt sätt presentera olika för- och nackdelar med olika lösningar, säger Ingemar Engström.
I dag är professionen långt ifrån enig.
– När det gäller frågan om blodsmitta finns det de som menar att ett varningssystem kan skapa en falsk trygghet om att en patient inte har en blodsmitta om det inte kommer en sådan varning. Men det kan ju till exempel vara något som man ännu inte har upptäckt. Den här kategorin anser att det är bättre att behandla allt blod som potentiellt smittförande, säger Ingemar Engström och fortsätter:
– Andra anser att det ändå är bättre att varna. De menar att vi i sjukvården skärper oss ännu mer, och till exempel kan bygga upp ett extra skydd inför en stor kirurgisk åtgärd, om vi vet att det är en patient som för smitta med sig.
När det gäller hot och våld är det mer en gradfråga, enligt Ingemar Engström.
– Vad ska i så fall dokumenteras? Hur farlig ska man ha varit? Räcker det att man varit lite allmänt stökig eller ska man ha varit direkt våldsam? Och ska informationen ligga kvar för evigt?
