När Läkartidningen i slutet av januari intervjuade då nytillträdda socialministern Lena Hallengren, var hon sparsam med kommentarer om den kommande sjukvårdspolitiken och vad hon såg som mest akut. I stället skulle vi få fler svar i samband med vårbudgeten.

Nu har den kommit, och den här gången har Lena Hallengren ett svar på frågan vad hon ger högsta prioritet.

– Om jag ska försöka välja någonting så är det en tillgänglig vård; att vi får kortare köer och att man upplever att vården finns där man behöver den. Det är en trygghet i sig. 

Hon säger att en ökad tillgänglighet paradoxalt nog kan leda till att patienter inte söker vård lika ofta, just för att de vet att vården finns där när man behöver den. Hon tar ett exempel från sitt hemlän Kalmar: Borgholmsmodellen. Där samarbetar hälsocentralen, ambulanspersonalen och kommunen kring personer med hemsjukvård, vilket kraftigt reducerat antalet inläggningar. Man har även låtit sköra äldre med hjärtsvikt dagligen rapportera sitt hälsotillstånd till hälsocentralen via nätet.

– Det ger dem en väldig trygghet att veta att när de kontrollerar sina värden är det någon som direkt kollar. De känner att läkarna har koll på deras situation. Så tillgängligheten är inte bara en fråga om att ha en större vård rent organisatoriskt och kvantitativt.

Lena Hallengren började sin politiska bana som kommunpolitiker i Kalmar, där hon fortfarande bor. Efter några år som förbundssekreterare i ungdomsförbundet SSU blev hon som 28-åring förskole- och ungdomsminister samt minister för vuxnas lärande. Hon var då den yngsta minister som Sverige haft. Samtidigt som Alliansen tog över regeringsmakten 2006 valdes Lena Hallengren in som riksdagsledamot. 2018 blev hon barn-, äldre- och jämställdhetsminister efter att Åsa Regnér (S) avgått. 

Efter valet i höstas följde en ovanligt segdragen process för att bilda regering.
 Till slut enades Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna om en politik som sammanfattades i 73 punkter. L och C släppte fram S och MP till regeringsmakten – och i samband med det blev Lena Hallengren socialminister.

En av punkterna i det så kallade januariavtalet var att kömiljarden skulle återuppstå. Med vårbudgeten bestämdes den till 1,62 miljarder kronor, och Lena Hallengren vill referera till den som en »uppdaterad kömiljard«. För hon gillade inte den gamla, som var regeringen Reinfeldts flaggskepp och som hon flera gånger kritiserat för att premiera snabba nybesök medan multisjuka, äldre och patienter med komplexa behov trängdes undan. Kömiljarden avskaffades också 2015 av den rödgröna regeringen.

– Jag vidhåller kritiken och den delas av många andra, säger Lena Hallengren.

– Vi behöver fundera – och det är därför jag säger att jag kan inte riktigt tala om hur den ska konstrueras – men så fort vi har satt ner foten i det så kommer vi att kommunicera det.

Den här gången är det inte »de enkla pinnarna som ska belönas«, utan nu ska de mest behövande patienterna inkluderas. Men frågan är hur regeringen, Centerpartiet och Liberalerna ska undvika de problem som Lena Hallengren lyfte med den gamla kömiljarden.

– Vi är medvetna om fällorna, och vi är överens om att vi inte kan ha en massa pengar som går ut och styr vården mot något annat än vård efter behov. Återbesök, patienter med kronisk sjukdom och multisjuka måste hamna i fokus när man utformar en ny kömiljard. 

Så besked om utformningen kommer senare?

– Ja, vårbudgeten är inte beslutad än. Men nu har vi lagt fram den och är överens om innehållet, och då betyder det att vi sitter och arbetar rent konkret hur kömiljarden skulle kunna utformas. 

Hur viktig är kömiljarden för att korta köerna?

– Den är ett bidrag. Men jag tycker det är viktigt att säga att den är en del i detta. Det är inte riktigt så enkelt att ett par miljarder ändrar hela vården, men vi ser att den gamla kömiljarden gav positiva effekter, även om vi tyckte att den också gav negativa effekter.

Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val, inte minst i regionerna, vilket tyder på att väljarna tappat förtroende för partiet i vårdfrågor. Lena Hallengren kommer nu att leda partiets arbete med att ta fram ett nytt socialdemokratiskt sjukvårdsprogram.

Hon planerar att längre fram presentera en mer samlad bild av hur tillgängligheten ska förbättras. En viktig pusselbit i  det blir den så kallade primärvårdsreformen, något som Läkarförbundet och distriktsläkarna otåligt står och väntar på.

Facket vill se tempo. När vårbudgeten presenterades sa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren att hon hoppats på lite tydligare tecken på att arbetet med en reform faktiskt drar igång.

När kommer primärvårdsreformen? Hinner man under den här mandatperioden?

– Det är klart vi hinner med det. Det är jag inte alls orolig för, säger Lena Hallengren.

Men mer precis än så är hon inte. Läkartidningen frågar om det blir först i mars 2020, när utredaren Anna Nergårdhs slutbetänkande kommer, eller om det kan bli tidigare än så, baserat på delbetänkanden och remissvar.

– Vi analyserar nu förslagen och remisssynpunkterna på delbetänkandet. Regeringen kommer att lägga förslag till riksdagen, men tidpunkten får vi återkomma till, säger Lena Hallengren och poängterar att de två delbetänkanden som har kommit finns på regeringens dagordning.

– Det är ju inte så att vi sitter och rullar tummarna och väntar, utan vi är fyra partier som är övertygade om att den utredningen behövs. Så vi kommer ju att se till att den propositionen läggs så snart som möjligt.

Enligt januariavtalet ska också rätten till fast läkare i primärvården stärkas. Men enligt Läkarförbundet behövs då även en begränsning i hur många patienter en läkare kan ha.

Blir det ett listningstak?

– Anna Nergårdh har ju tagit sig an frågan om listningstak och det är jag glad för att hon gör, den är inte helt okomplicerad. Hur fördelar man arbetet? Hur många patienter skulle det vara? Det ger jag mig inte riktigt in i nu. 

Läkarförbundet vill ha en rättighet för patienterna att lista sig mot en fast namngiven läkare, inte bara mot själva vårdcentralen. Det är något som Anna Nergårdh, än så länge, inte har föreslagit.

Vad har du för tankar om listning mot namngiven läkare?

– Jag tänker att det finns en skillnad i att se till att en vårdcentral inte har för många eller för få patienter och att alla, oavsett sjukdomsbild, ska lista sig hos en namngiven läkare. Då räcker inte allmänspecialisterna till. Så man behöver fundera på formen för detta. 

Hur kommer man till rätta med allmänläkarbristen?

– Vi har en ambition att jobba nationellt med kompetensförsörjning. Det tror jag är viktigt, så att var och en inte bara ser till sina egna behov. Det spelar ingen roll om man är en stor region eller en liten – eller en kommun. Vi måste samarbeta om detta på ett tydligare sätt än vad man tidigare har gjort.

När det gäller kompetensförsörjning lovar januariavtalet en nationell samordning för långsiktig personal- och kompetensförsörjning i vården. Socialstyrelsen utreder redan om staten ska få ökat ansvar för styrning av ST-tjänster. Göran Stiernstedt, statlig utredare av »Styrning för en mer jämlik vård«, har också uttryckt att staten bör ta ett större ansvar i frågan. Och Anna Nergådh har påtalat att det inte finns något heltäckande underlag för kompetensförsörjning och att särskilt frågan om ST är ett problem.

I sin utredning har Nergårdh också lagt ett förslag om att staten fram till år 2027 bör finansiera 1 250 specialiseringstjänster i allmänmedicin. Det är dock något som Sveriges Kommuner och landsting sagt nej till, med motiveringen att det vore bättre med ett mer generellt stöd till kompetensutveckling. Det är inte heller något som regeringen tillsammans med C och L har tagit ställning till.

– Jag vill inte ge ett rakt svar på det. Men alla lösningar är inte att staten tar över ansvaret både organisatoriskt och finansiellt, säger Lena Hallengren.

Är statligt finansierade ST-tjänster något ni kan överväga?

– Jag vill inte öppna för många dörrar för sådant som vi inte är överens om och sådant som kostar pengar. Men jag vill inte heller stänga någon. Vi får se vad utredningen i sin helhet visar. Jag vill bara understryka att varje gång som man tycker att det finns ett regionalt problem är det inte säkert att vi löser det för att staten tar över ansvaret. 

Behövs mer statlig styrning av sjukvården?

– Jag tycker att det är en väldigt svepande fråga. Vi behöver likvärdighet …

Kan man få det utan att staten styr mer?

–Staten styr ju i meningen antal platser på utbildningar, vi har nationella riktlinjer, vi har råd som samordnar hur behoven ser ut, vi har kvalitetsregister, vi har en högspecialiserad vård till viss del, svarar Lena Hallengren och fortsätter:

– Jag utesluter inte att vi ska göra mer. Men ibland tror jag att frågan blir lite för stor – ska vården förstatligas eller inte? Det är väldigt stora omorganisationer, det tror jag inte vården tjänar på. Det gäller att hitta lösningar som fungerar utifrån hur vården fungerar lokalt.

Hon nämner frågan om hyrpersonal och säger att hon aldrig träffat någon som tycker att det är en optimal lösning. Men hon är tveksam till att mer statlig styrning skulle göra någon större skillnad. 

– Om man har svårt att locka personal är jag osäker på om det spelar så stor roll om det är staten eller regionen som är huvudman. Det handlar om vad det är som gör att man inte kan rekrytera till en arbetsplats. Uppenbart finns resurser, annars skulle man inte ha råd att ha hyrpersonal som kostar ännu mer.

Överenskommelsen med C och L har inneburit kompromisser. Vinstbegränsning i den offentligt finansierade välfärden har varit en stridsfråga i politiken de senaste åren, där Lena Hallengren har varit en av de tydligare förespråkarna. I slutet av 2016 föreslog regeringens utredare Ilmar Reepalu ett vinsttak på 7 procent. Förslaget mötte kritik från flera håll, däribland Läkarförbundet, som ansåg att det kunde slå undan benen för små och medelstora vårdföretag. Därefter presenterade regeringen planer på en vinstbegränsning i välfärden där vården var undantagen. Men i januariavtalet beslutades att regeringen inte skulle lägga några förslag om vinstbegränsningar i välfärden alls.

– Begränsa vinster är inte min politiskt absolut viktigaste fråga. Om vi på annat sätt får skattemedel och känner att de används till det de är avsedda för, har jag inget problem med vinster. Min uppfattning är tydlig – vi kan inte se på hur välfärdsresurser går till något helt annat. Men vi lägger inte fram något förslag nu, det är ett pris vi får betala. 

Förutom att Lena Hallengren måste förhålla sig till L och C sitter hon med Moderaternas och Kristdemokraternas budget, som röstades igenom i riksdagen i december. Enligt Lena Hallengren har den begränsat handlingsutrymmet eftersom skattelättnader på en ganska bred front ger 20 miljarder kronor mindre i statliga intäkter. Socialdemokraternas och Miljöpartiets vårändringsbudget satte förvisso kurs efter den riktning som januariavtalet pekat ut, men det är först i och med höstbudgeten som de verkliga stegen mot en ny politik kan tas, menar Lena Hallengren.

– Välfärden är en sektor som är i behov av mer resurser, inte mindre resurser.

Lena Hallengren

Familj: Man och två barn, 15 och 11 år.

Bor: Hyresrätt i Kalmar. »Jag skulle inte byta, bo i Stockholm, dra hit familjen och ge upp mitt liv.«

Fritidsintressen: Umgås med familj och vänner, uppfostra lilla valpen Tage.

Senaste bok och film: »Läser ’Regnmannen’ av Jonas Karlsson i min bokcirkel, och såg nyligen den fantastiska filmen ’A star is born’«.

Förebild: »I politiken säger jag som alltid Ingvar Carlsson, klok och jordnära. Fast annars beundrar jag alla föreningsledare, fritidspolitiker och föräldrar som sliter i vardagen.« 

Bäst och sämst med att vara yrkes­politiker: »Bäst är möjligheten att påverka, människor jag får möta och allt jag får uppleva. Sämst är utan tvekan all tid borta från man och barn.«

Nergårdhs slutbetänkande

Sedan 2017 leder regeringens särskilda utredare, läkaren Anna Nergårdh, utredningen »Samordnad utveckling för god och nära vård«.

Ett första delbetänkande kom i juni 2017. Ett andra delbetänkande kom nästan exakt ett år senare.  En delredovisning ska ske i juni 2019 och i mars 2020 ska slutbetänkandet lämnas över.