Prioriteringscentrums seminarium om vilka patienter som ska nekas vård när resurserna inte räcker till, inleddes med frågan om vilka åhörare som skulle behöva stå när stolarna inte räckte till. För trots en lokal som med Almedalsmått mätt var ganska väl tilltagen, räckte den inte till. Intresset för resursfrågan i vården var stort.

Premisserna för seminariet var bekanta: Fler ska försörjas av färre, och trots att många saker blir relativt sett billigare i samhället, blir välfärdstjänsterna dyrare. Frågan som Prioriteringscentrum, ett nationellt kunskapscentrum för prioriteringar inom vård och omsorg, ställde var svår att svara på.

– Vi förtroendevalda kan prata hur mycket vi vill om effektivisering. Men det vet vi ju, det kommer förstås inte hjälpa hela vägen. Och vi kan prata om digitalisering, och det kommer inte heller att hjälpa, sa Lina Nordquist, liberal riksdagspolitiker och ledamot i socialutskottet.

Hennes parti har därför kommit fram till att det behövs en ny prioritetsutredning.

– Inte bara för att den förra har fallit i glömska, utan för att det faktiskt är andra förutsättningar nu. Vi kan göra så oerhört mycket, men vad ska vi göra?

Den gamla prioriteringsutredningen kom 1995 och antogs genom regeringens proposition året därpå. En plattform med tre etiska principer skulle styra prioriteringarna i vården: människovärdesprincipen, kostnadseffektivitetsprincipen och behovs- och solidaritetsprincipen.

Nicklas Sandström, moderat regionråd i Västerbotten, tycker att den etiska plattformen kan utredas på nytt.

– Jag är övertygad om att det behövs en ny parlamentarisk utredning som jobbar med den etiska plattformen. 

– När vi pratar politiskt känns det som att den etiska plattform vi har i Sverige i dag är den bästa. Men när man gör en omvärldsbevakning ser man att det finns många länder som gör på andra sätt. Det tycker jag att vi absolut kan ta till oss.

Karin Båtelson, förste vice ordförande i Läkarförbundet och ordförande i Sjukhusläkarna, sa att plattformen är jättebra och menar också att principerna i plattformen ska rangordnas.

– Människovärdesprincipen först, sedan solidaritet och behov, och under det kostnadseffektivitetsprincipen. Kostnadseffektivitet ska inte likställas med behov och solidaritet. 

Martin Henriksson, docent i hälsoekonomi vid Linköpings universitet, tycker däremot att de tre är lika viktiga.

– Jag har väldigt svårt att se hur man ska kunna sätta kostnadseffektivitet, eller resursförbrukning, sist. Jag vet inte vad implikationerna av det blir. Om vi hårdrar det skulle vi kunna hitta den som är sjukast i hela Sverige och ge alla resurser till den personen. Och det blir för mig väldigt konstigt.

Jonas Lindberg, vänsterpartistisk sjukvårdspolitiker i Stockholm och specialistsjuksköterska inom palliativ vård, pekade ut några faktorer han ansåg stal resurser från golvet.

– Vi har organiserat vår sjukvård på ett sätt som gör att pengarna och resurserna äts upp utanför själva vårdkonsumtionen, uppe i tjänstemannaled och i »förpappring« av vårdyrkena. Jag tror att många känner igen sig i att mycket handlar om att visa att man gör rätt, snarare än att man faktiskt gör rätt.

Dag Larsson (S), ledamot i riksdagens socialutskott med förflutet som ordförande i Sveriges Kommuner och landstings sjukvårdsdelegation, vände något på frågeställningen.

– Hur mycket är vi beredda att betala för gemensamma åtaganden? En del tycker att vi betalar alldeles för mycket. En del sätter högst på dagordningen att sänka skatterna så mycket det bara går.

– Jag kan notera att det samlade skattetrycket sjunkit med nästan 10 procent sedan 2000. Det är klart att det finns ett utrymme för skattehöjningar om vi så vill.