Vinnarna i »Årets artikel« utsedda

– Det känns helt överväldigande! Mitt liv var dystert och innehållslöst men nu känner jag att det »peakat«. Nej då, men det var roligt, säger Mikael Landén med ett skratt när Läkartidningen ringer upp för att gratulera.

Artikeln, med rubriken »Ökningen av könsdysfori hos unga tarvar eftertanke«, är en medicinsk kommentar till en översikt om transsexualism hos barn, ungdomar och unga vuxna.

– 1999 disputerade jag på en avhandling i ämnet. Sedan har jag följt fältet lite på distans. Men sedan kom debatten om könsdysfori hos unga. Det var ett högt tonläge och väldigt emotionellt, även om det fanns poänger på båda sidor. Men jag upplevde inte riktigt att någon inom fältet tog oron för ökningen av unga sökande på allvar.

I sin artikel konstaterar Mikael Landén att diagnosen könsdysfori hos unga har ökat mer än 20 gånger på 10 år. Det är just detta som kräver eftertanke, eftersom dessa personer erbjuds irreversibel könskorrigerande behandling.

Vad hoppades du att artikeln skulle bidra med?

– Vi ser en dramatisk ökning av det här tillståndet, och professionen har inte tagit det på tillräckligt allvar och funderat på vad ökningen beror på. Det kan vara alla möjliga saker, och jag spekulerar lika mycket som någon annan, men man måste sätta sig ner och fundera på detta.

Ett huvudbudskap är att vården, för att inte skada, bör överväga om irreversibla åtgärder endast bör göras inom ramen för kliniska studier.

– En kritik från vissa föräldrar har varit att man »experimenterar med våra barn«. Jag tycker problemet är det motsatta. Vi gör ju inget experiment, det vill säga undersöker om detta fungerar. Det finns väldigt lite vetenskap på det här fältet eftersom det är så nytt. Då måste man faktiskt undersöka det i kliniska prövningar.

Vad fick du för respons?

– Genant nog var det väldigt positiv respons. Det var jätteroligt. Jag tänkte att det skulle vara någon som skulle vara arg, men det var inga negativa kommentarer. Jag tar upp samma poänger som folk haft tidigare, men jag gjorde det utan några emotionella övertoner. Jag tror det bidrog till att den uppskattades.

Finns det något annat område inom medicinen som tarvar eftertanke?

– Jag tycker att det är bra om den medicinska sidan är lite konservativ. Trender kommer och det går snabbt i mediedebatten. Det är lätt att bli en stofil som inte hänger med. Men sjukvården måste vara trögrörlig när det handlar om människors liv och irreversibla åtgärder, samtidigt som man måste lyssna på allt som kommer upp. Vi måste ta ett steg tillbaka och säga: »Vad vet vi om det här?«. Det är det som tarvar eftertanke.