Vilken är den främsta förklaringen? 

Det troligaste är att det beror på ökad kunskap och ökad tillgänglighet till vård, men även samhällsfaktorer som ökad öppenhet för frågor som har med kön att göra kan bidra till att allt fler unga utforskar sin könsidentitet som en del av identitetsutvecklingen.

Vad är särskilt viktigt att tänka på när man möter dessa barn/ungdomar? 

Många unga personer skäms över detta, och det har tagit lång tid för dem att våga berätta, och det är vanligt att de är rädda och oroliga inför mötet med vården. Därför är det extra viktigt att bemöta dem med respekt, t ex genom att använda önskat pronomen och namn. 

Vilken roll har familjen i utrednings- och behandlingsprocessen?

Föräldrarna deltar i delar av utredningsprocessen och har en väldigt viktig roll – de är ju de enda som känt barnet hela livet, och i många fall har det här varit uppenbart för dem sedan mycket tidig ålder. Då kan det vara en lättnad för dem att få mer kunskap, t ex om behandlingsmöjligheter. Forskning visar att föräldrarnas och närståendes stöd är en av de främsta prognostiska faktorerna för hur den unga mår före, under och efter den könsbekräftande processen. De flesta unga som söker vår mottagning har stöttande föräldrar, men det förekommer att föräldrar har väldigt svårt att ta till sig situationen. Då är det viktigt att hjälpa dem genom information och samtalskontakt. 

Hur är prognosen för att de som behandlas blir nöjda? 

Den frågan går bara att besvara utifrån historiska data, och där vet vi att de flesta blir nöjda och att det är mycket ovanligt att ångra sig. Men det är svårare att uttala sig om den stora grupp som behandlas nu, bl a eftersom det verkar vara delvis en annan grupp än tidigare; t ex är förekomsten av autismspektrumtillstånd mycket hög bland ungdomar med könsdysfori, och här behöver kunskapen ökas.