Vid artros kan leden inte längre hantera den belastning den utsätts för och de reaktioner och den nedbrytning som uppstår på grund av obalans i de nedbrytande och uppbyggande processerna. Flera faktorer har betydelse för uppkomsten av artros, t ex ärftlighet och systemiska och lokala riskfaktorer (övervikt, kvinnligt kön, yrkesbelastning och ledskada). I perioder är artros ofta förenad med smärta, stelhet och nedsatt rörlighet. Sjukdomen involverar inte bara ledbrosk, vars nedbrytning är det klassiska kännetecknet, utan också ligament, ledhinnor, muskler, skelett och menisk. Symtomgivande artros drabbar oftast knä, fingrar, höft, rygg och stortå men kan också drabba leder som axel, akromioklavikularled och fotled.

Vem som helst kan drabbas

Vilken vuxen individ som helst kan drabbas av artros, precis som vem som helst kan drabbas av andra folksjukdomar, som diabetes och hjärt–kärlsjukdom. Artros debuterar oftast i medelåldern eller senare, men speciellt efter ledskada i unga år kan sjukdomen debutera redan i 20-årsåldern och vara långt gången i 30–40-årsåldern. I yngre åldrar är incidensen av knäledsartros högre hos män än hos kvinnor, troligen på grund av menisk- och korsbandsskada vid idrott. Efter menopaus ökar incidensen kraftigt hos kvinnor [1, 2]. Vad det beror på vet vi inte, men hormonella faktorer kan ha betydelse [3].Vanligen är artros en långsamt progredierande sjukdom, över flera årtionden, men den kan också förlöpa snabbare när väl en biomekaniskt ogynnsam situation uppstått. De flesta med artros lever och dör med sin sjukdom, utan behov av ledplastik.

Huruvida artros är associerad med ökad dödlighet är inte fastställt. Sannolikt innebär ledsmärta nedsatt rörlighet, som leder till stillasittande, ökad risk för följdsjukdomar som övervikt, diabetes och hjärt–kärlsjukdom (se artikel av Turkiewicz et al i detta temanummer), vilka i sin tur är associerade med ökad dödlighet [4]. En kanadensisk observationsstudie antyder att ledplastik kan minska den totala mortaliteten hos patienter med knäleds- eller höftledartros [5]. Mortaliteten hos svenska artrospatienter bör studeras bättre eftersom det kan finna skillnader mellan länder.

Diagnostik i klinik och forskning

I kliniken avgör symtom, anamnes, förekomst av riskfaktorer och undersökningsfynd om en patient har artros eller inte. Symtomen kan dock variera kraftigt över tid, vilket gör att det kan vara svårt att avgöra om artros föreligger eller inte. 

Röntgenundersökning är inte nödvändig för att ställa diagnos utan används för att utesluta andra mer ovanliga diagnoser, som bennekros eller tumör. Ofta finns en diskrepans mellan patientens symtom och de strukturella artrosfynden [6]. Röntgen är ett trubbigt diagnostiskt redskap då metoden endast kan detektera relativt sena förändringar i sjukdomsförloppet, dvs då osteofyter och minskad ledspringa på grund av broskförlust och meniskpatologi har etablerats. Förekomst av icke-symtomgivande artros, dvs strukturella förändringar som vid artros utan symtom, bör i kliniken ses som en riskfaktor för att utveckla klinisk artros på sikt snarare än som en sjukdom.

Mer avancerade undersökningstekniker som MR har en begränsad plats i diagnostiken. Tidiga artrosförändringar, t ex broskskador och trasiga menisker, kan visserligen detekteras innan de klassiska artrosförändringarna är synliga på röntgen, men det är även vanligt med t ex menisk- och broskskador i knän utan symtom [7, 8]. Utmaningen ligger därmed i att avgöra om de strukturella förändringarna är relaterade till de aktuella symtomen eller inte, speciellt i fallet med trasiga menisker [7, 9]. Smärtan kan komma från andra processer relaterade till artros, t ex kroniska benmärgsödem, eller som en reaktion på belastningen på leden [10, 11].

I forskningssammanhang är MR ett viktigt redskap för att öka kunskapen om artros och dess orsaker. Över världen pågår observationella studier där försökspersonerna över ett antal år genomgår upprepade undersökningar med röntgen, MR, frågeformulär och klinisk undersökning för att studera just naturalförloppet av artros och dess riskfaktorer, t ex den amerikanska studien Osteoarthritis initiative med nästan 5 000 deltagare.

Förekomsten av artros

På grund av svårigheten att definiera artros är det också svårt att säga hur vanlig sjukdomen är. Data från Region Skåne visar att andelen i befolkningen 45 år och äldre som sökt vård för artros de senaste 13 åren i knä är 12 procent, i höft 5 procent och i hand 3 procent. Motsvarande andel för personer 65 år eller äldre är 21, 10 och 4 procent. Dessa tal omfattar bara dem som sökt läkarvård och fått sin artros diagnostiserad. Det döljer sig sannolikt ett mörkertal i befolkningen av personer med symtomgivande artros som inte sökt vård. 

Figur 1 visar förekomsten av artros baserad på data från en befolkningsstudie i Malmö [egna opubl data; 2013]. Studien visar också att förekomsten av knäsmärta de senaste tolv månaderna med en duration på minst fyra veckor i åldersgruppen 56–84 år var 25 procent (28 procent kvinnor, 21 procent män). Ungefär lika stora andelar hade radiologiskt säkerställd artros, men dessa två grupper överlappade bara till ungeför hälften (Figur 2). Av dem med både knäsmärta och radiologisk artros var det också bara cirka hälften som sökt vård och fått diagnosen knäledsartros under en femårsperiod. 

Eftersom artros är vanligt i yrkesför ålder är sjukdomens samhällsekonomiska konsekvenserna stora. Vid knäledsartros är risken för sjukskrivning nästan dubblerad och risken för sjuk- och aktivitetsersättning ökad med 40–50 procent. Av alla sjukskrivningsdagar i Sverige står knäledsartros för ca 2 procent [12].

Framtiden

De senaste 20 åren har prevalensen av övervikt och fetma ökat med 8 respektive 6 procent, enligt Statistiska centralbyrån [13]. I dag är nästan hälften av alla vuxna överviktiga eller feta. Detta väntas påverka incidensen av artros då övervikt är en stark riskfaktor [14]. Eftersom artros är en kronisk sjukdom utan bot i biologisk mening och eftersom vi lever allt längre antas också prevalensen av artros öka. Många med artrossymtom kan dock få adekvat smärtlindring. 

Vi står således inför svåra utmaningar med en stadigt åldrande och alltmer överviktig befolkning. Detta förväntas sätta press på sjukvården, och så länge det finns begränsat med effektiva behandlingsalternativ vid artros kommer trycket på primärvården och specialistmottagningarna att öka liksom efterfrågan på proteskirurgi. 

Svårigheten att utveckla effektiva läkemedel, som skett mot ledgångsreumatism i form av biologisk behandling, beror sannolikt på den starka biomekaniska komponenten i artros, dvs det är svårt att med farmakologisk hjälp bryta den effekt som en ogynnsam biomekanik medför. Med detta framtidsscenario kommer artrosskolor att vara allt viktigare i det initiala omhändertagandet av artrospatienter i primärvården.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.