Akut-på-kronisk leversvikt är en egen klinisk entitet

På en akutmottagning får man ofta handlägga patienter med kronisk leversjukdom som söker för komplikationer i form av ascites, hepatisk encefalopati, gastrointestinal blödning eller bakteriell infektion. Debut av något av dessa symtom under de senaste 2 veckorna definierar akut dekompensation av kronisk leversjukdom. Majoriteten av patienter som söker akut med något av dessa symtom uppvisar inga andra tecken på organsvikt, och de har relativt god prognos om de får adekvat behandling enligt de riktlinjer som presenteras i detta tema. 

Problemet är relativt vanligt, eftersom 3–7 procent av patienter med levercirros varje år debuterar i sin leversjukdom med en första episod av akut dekompensation. Hos ca 30 procent av patienterna med akut dekompensation ses ett allvarligare tillstånd med progressiv svikt i ett eller flera organsystem. Sådan organsvikt kan ibland ses redan på akutmottagningen då patienten söker för akut dekompensation eller så kan den utvecklas gradvis under vårdtiden. 

De organsystem som kan drabbas är (förutom lever) njurar, lungor, hjärna och cirkulations- eller koagulationssystem. Patienter med akut dekompensation och organsvikt har betydligt högre mortalitet än de patienter som utvecklar enbart dekompensation av sin cirros [1]. Man har därför börjat betrakta tillståndet med akut dekompensation plus organsvikt som en egen entitet, i internationell litteratur kallad »acute-on-chronic liver failure« (ACLF) [2]; på svenska ­»akut-på-kronisk leversvikt«.

Definition och prognos

Akut-på-kronisk leversvikt har varit svår att definiera, eftersom det inte har funnits konsensus om diagnostiska kriterier. Patienterna har  alltid en underliggande kronisk leversjukdom, vanligtvis cirros, antingen helt asymtomatisk (kompenserad cirros) eller med tidigare dekompensation i anamnesen (t ex episod med ascites eller blödning). 

Utlösande faktorer till såväl akut dekompensation som akut-på-kronisk leversvikt kan vara infektion, blödning eller högt alkoholintag, vilket utlöser en snabb dekompensation som får patienten att söka akut. I många fall kan man inte påvisa någon bakomliggande utlösande orsak.

Den mest använda definitionen av akut-på-kronisk leversvikt föreslogs vid en workshop med deltagande av de amerikanska och europeiska leverorganisationerna (AASLD och EASL) i Atlanta, USA, 2011. Definitionen lyder  »akut försämring av en kronisk leversjukdom, ofta i anslutning till en utlösande faktor, och associerad med hög 3-månadersmortalitet till följd av multiorgansvikt« [1]. Vad som definieras som organsvikt framgår av Tabell 1 [3]. 

Prognosen vid akut-på-kronisk leversvikt varierar beroende på hur många och vilka organsystem som sviktar. Patienter med akut dekompensation av levercirros kan delas in i fyra huvudgrupper: 

• akut dekompensation utan akut-på-kronisk leversvikt
• akut-på-kronisk leversvikt grad 1, 2 eller 3 beroende på organsviktens omfattning. 

Denna indelning, som baseras på kriterier i en europeisk multicenterstudie (CANONIC-studien) [3] redovisas i Tabell 2. Som synes i Tabell 2 spelar njurfunktionen en central roll: stigande kreatininvärde eller sviktande njurfunktion ger kraftigt försämrad prognos. 

Vid akut-på-kronisk leversvikt grad 3, då 3 eller fler organsystem sviktar, är prognosen mycket dålig med 1- och 3-månadersmortalitet på >75 procent. Observera att definitionen av njursvikt som används i CANONIC-studien från 2011 skiljer sig från det nya förslag som presenterats under 2015 av International Ascites Club och som redovisas i artikeln om akut njursvikt vid levercirros i detta tema [4]. 

Om man vill beräkna prognosen för en enskild patient, har en algoritm nyligen presenterats av European Association for the Study of the Liver/Chronic Liver Failure Consortium (EASL-CLIF-C) [5]. CLIF-C-skalan bygger på data från CANONIC-studien och beräknas med en kalkylator som hittas på http://www.­clifconsortium.com/aclf-calculator/. Observera att kalkylatorn använder sig av mg/dl i stället för µmol/l (1 mg/dl bilirubin motsvarar 17 µmol/l; 1 mg/dl kreatinin motsvarar 89 µmol/l). Denna kalkylator är ännu inte tillräckligt validerad för att användas i klinisk rutin, där man i stället bedömer prognos efter indelningen i Tabell 2.

Utlösande faktorer

Akut-på-kronisk leversvikt är alltså inte ett tillstånd endast vid terminal leversvikt, utan kan inträffa tidigt i förloppet, t ex hos patienter med kronisk leversjukdom utan cirros eller hos patienter med kompenserad cirros [2]. I CANONIC-studien var förloppet vid akut-på-kronisk leversvikt till och med svårare hos patienter som insjuknade med dekompensation för första gången än hos dem som tidigare hade haft någon episod av akut dekompensation [3]. Utlösande faktorer sågs hos 56 procent av patienterna med akut-­på-kronisk leversvikt, medan man inte kunde påvisa någon bakomliggande orsak hos 44 procent. De vanligaste utlösande faktorerna enligt CANONIC-studien redovisas i Tabell 3.

Bakteriella infektioner och pågående hög alkoholkonsumtion är de vanligaste utlösande orsakerna till akut-på-kronisk leversvikt. Bakteriella infektioner, främst spontan bakteriell peritonit, urinvägsinfektion eller pneumoni, medför hög risk för njurpåverkan, sepsis och multiorgansvikt. Alkoholmissbruk kan leda till utveckling av akut alkoholhepatit med multiorgansvikt och hög mortalitet. Även gastrointestinal blödning kan leda till multiorgansvikt, och vid massiv akut varixblödning dör fler patienter i efterförloppet av akut-på-kronisk leversvikt än i blödningschock. 

Trombotisering i portasystemet är däremot inte en vanlig orsak till akut-på-kronisk leversvikt, såvida patienten inte har kraftigt nedsatt leverfunktion (Child–Pugh C).

Diagnostik

Akut-på-kronisk leversvikt är en klinisk diagnos som innefattar något av symtomen vid akut dekompensation (ascites, gastrointestinal blödning, hepatisk encefalopati eller bakteriell infektion) hos en patient med kronisk leversjukdom, vanligen cirros, och dessutom tecken till ett eller flera sviktande organ (Tabell 2) [2].

Det är viktigt att kartlägga utlösande faktorer och att diagnostisera eventuell organsvikt i tid. Alkohol-, blödnings- och infektionsanamnes, kroppstemperatur, infektions- och njurfunktionsprov, elektrolyter, bilirubin och blodstatus samt koagulationsprov kontrolleras snarast. Om patienten har ascites ska ­diagnostisk laparocentes med beräkning av polymorf­nukleära granulocyter alltid utföras. Klinisk bedömning av eventuella tecken på hepatisk encefalopati bör göras. 

Odlingar från blod, urin, luftvägar, ascitesvätska, dränage och infarter bör tas frikostigt, även vid måttligt stegrat CRP-värde och avsaknad av feber. Vid förhöjt kreatininvärde görs ultraljudsundersökning av njurar, U-sediment/-sticka tas och dehydrering och medicinering med njurtoxiska läkemedel utesluts. Vid stegrat bilirubinvärde eller misstänkt ascites görs ultraljudsundersökning av levern. Laboratorieparametrar (blodstatus, elektrolyter, kreatinin, albumin, bilirubin, PK[INR] och leverstatus) följs fortlöpande under vårdtiden. 

Det är viktigt att patienter med akut dekompensation monitoreras dag för dag avseende uppseglande infektioner, försämrad njurfunktion eller andra tecken på begynnande akut-på-kronisk leversvikt.

Alkoholhepatit kan betraktas som ett specialfall av akut-på-kronisk leversvikt. Vid misstanke om akut alkoholhepatit (Fakta 1) görs diagnostisk bedömning med poängsystemen GAHS (Glasgow alcoholic hepatitis scale) [6], MELD (Model of end-stage liver disease) eller ABIC (Age, bilirubin, INR and creatinine) [7] för beslut om eventuell behandling med kortikosteroider. Dessa poängsystem hittas på kalkylatorer på internet (t ex http://potts-uk.com/livercalculator.html). GAHS kan även räknas ut manuellt (Tabell 4), där ett värde ≥9 indikerar att behandling med kortikosteroider kan inledas.

Behandling

Förutom specifik behandling av symtom på akut dekompensation är det viktigt att behandla utlösande orsaker och ge understödjande behandling för att minimera njur-, andnings- och cirkulationssvikt. Patienter med akut dekompensation vårdas i samråd med internmedicinare, kirurg, intensivvårdsläkare och endoskopist. Patienten vårdas i allmänhet på den klinik som bäst handhar det symtom patienten söker för (blödning, ascites, encefalopati etc). Behov av IVA-vård kan uppstå redan i detta skede.

IVA-vård. Patienter med diagnostiserad akut-på-kronisk leverssvikt ska i allmänhet vårdas på intensiv­vårdsavdelning för att man snabbt ska upptäcka och behandla tecken på sepsis och sviktande organfunktioner samt för att monitorera och behandla störningar i hemodynamiken. Försenad infektionsbehandling vid sepsis kan snabbt leda till multiorgansvikt hos dessa sköra patienter.

Infektionsbehandling. I motsats till vad som gäller vid många andra tillstånd nödgas man vara frikostig med antibiotika vid dekompenserad levercirros. Vid minsta misstanke om infektion ska antibiotika sättas in efter det att odlingar säkrats. En bakteriell infektion som inte behandlas i tid kan vid akut dekompensation snabbt leda till akut-på-kronisk leversvikt, sepsis, multiorgansvikt och död. Antibiotika ges profylaktiskt både i samband med varixblödning och efter genomgången spontan bakteriell peritonit (se artiklar i detta tema).

Understödjande av njurfunktion. Stegrat kreatininvärde i den akuta situationen kan innebära akut-på-kronisk leversvikt (Tabell 2). Rehydrera patienten med albumin, sätt ut njurtoxiska läkemedel och diuretika och uteslut postrenalt hinder. Om detta inte har effekt, och det föreligger ascites, överväg hepatorenalt syndrom (se artikel i detta tema). Efter att man har uteslutit hepatorenalt syndrom kan dialys (kontinuerlig njurersättningsterapi; CRRT) vara indicerad i ett tidigt skede vid akut-på-kronisk leversvikt med njursvikt, eftersom leversvikten är ett potentiellt reversibelt tillstånd och grav njursvikt försämrar prognosen.

Övrig understödjande behandling. Andnings- och cirkulationssvikt behandlas med understödjande IVA-vård på sedvanligt sätt. Leversvikt (stegrat bilirubinvärde) kan inte behandlas farmakologiskt. Vid encefalopati ges laktulos. Vid grav hepatisk encefalopati och/eller progredierande ikterus kan MARS-behandling (molecular adsorbent recycling system) vara indicerad i enstaka fall. Koagulationsfaktorer och/eller trombocyter ges endast vid blödning eller inför ingrepp.

Kortikosteroider. Vid svår akut alkoholhepatit, där man uteslutit infektion eller fått en infektion under kontroll med antibiotika, kan kortikosteroider minska dödligheten om patienten uppfyller kriterierna i något av poängsystemen GAHS, MELD eller ABIC [6, 7]. Behandling med 40 mg prednisolon dagligen ges under 1 vecka. Därefter utvärderas effekten med Lille-­poängskalan [8] (www.lillemodel.com eller http://potts-uk.com/livercalculator.html). Om patienten svarar på behandlingen fortsätter man behandla med samma dos i ytterligare 3 veckor, varefter steroiddosen trappas ner under loppet av 4 veckor. 

Om patienten inte svarar på behandlingen sätts steroidbehandlingen ut efter den första veckan. Vid pågående infektion som inte är under kontroll ska steroidbehandling undvikas. 

I akutskedet är nutrition och infektionsbehandling det viktigaste; steroidbehandlingen behöver inte sättas in akut.

Levertransplantation. Det vetenskapliga underlaget för att bedöma vilka patienter med akut-på-kronisk leversvikt som kan ha nytta av transplantation är ytterst bristfälligt. Hos enstaka patienter som i övrigt är lämpliga transplantationskandidater och som är transportabla kan skyndsam levertransplantation vara livräddande. Kontakt kan tas med hepatologisk specialenhet för diskussion om eventuell överflyttning. Akut alkoholhepatit är generellt en kontraindikation för levertransplantation.

Snabb diagnostik och adekvat behandling 

Vid svår akut-på-kronisk leversvikt grad 2–3 som inte stabiliseras med adekvat behandling och understödjande IVA-vård är prognosen tyvärr mycket dålig.

Akut-på-kronisk leversvikt är således en egen klinisk entitet med hög mortalitet hos kroniskt leversjuka patienter med akut dekompensation i form av ­ascites, gastrointestinal blödning, hepatisk encefalopati eller bakteriell infektion. Cirka en tredjedel av patienter med akut dekompensation utvecklar detta livshotande tillstånd. Akut-på-kronisk leversvikt innebär svikt i ett eller flera organ, och dessa patienter kräver vanligen understödjande IVA-vård, som kan vara livräddande. 

Hörnstenarna i handläggningen för att förebygga och behandla akut-på-kronisk leversvikt vid akut dekompensation är dels tidig infektionsbehandling, dels snabb diagnostik och adekvat behandling av såväl sviktande njurfunktion som hemodynamisk instabilitet.