PISA-rapporterna visar att de svenska skolresultaten försämrats [1, 2]. År 2015 uppnådde 86 procent av ­niondeklassarna behörighet att läsa vidare på gymnasiet, den lägsta andelen sedan 1998 [3]. Försämrade utbildningsresultat är dock en internationell trend [4]. Den framförda glädjen över att den svenska skolan vid den senaste undersökningen uppvisade en relativ förbättring grumlas när man inser att vår relativa förbättring beror på att andra länder försämrats, inte att de svenska skolresultaten förbättrats [1, 2]. 

Samhället har därför under det senaste decenniet gjort stora ansträngningar för att förbättra grundskoleresultaten. En satsning har varit att skapa mind­re klasser, något som drar resurser och kostar pengar. Man har också försökt med förstelärare, mobilförbud och mer struktur i klassrummet. Men PISA-utvärderingarna talar för att det behövs mer förändringar [1, 2]. 

Utvärderingsvariabler i Bunkefloprojektet 

Fysisk aktivitet är associerad med förbättrade kognitiva funktioner, såsom minne och inlärning [5, 6]. Detta kan hänga ihop med att fysisk aktivitet har en direkt effekt på hjärnvolymen, ökar blodcirkulationen till hjärnan, förbättrar nervkopplingar och ökar antalet nervceller i hjärnan [7-10]. Dessa effekter skulle kunna förbättra minne och uppmärksamhet. Fysisk aktivitet medför även positiv psykologisk påverkan på motivation, självförtroende, social medverkan och kommunikation [11]. Försenad motorisk utveckling verkar dessutom hämma hjärnans utveckling [12, 13]. 

Ökad fysisk aktivitet skulle alltså kunna förbättra skolresultaten genom flera effekter. 

Trots denna kunskap har ämnet idrott och hälsa minskat till förmån för andra skolämnen. Dessutom har stillasittande teoretiska moment introducerats i ämnet idrott och hälsa. På fritiden har stillasittande skärmrelaterade aktiviteter ökat. 

Frågan som uppkommer är då om minskad fysisk aktivitet kan ha bidragit till de försämrade skolresultaten [14, 15] och om ökad fysisk aktivitet skulle kunna förbättra skolprestationerna. De flesta studier inom ämnet (nyligen refererade i två översiktsartiklar [16, 17]) har lägre vetenskaplig kvalitet och har genomförts med få deltagare. Dessutom har barnen följts kort tid och i regel bara med utvärdering av ersättnings­variabler i stället för att utvärdera de kliniskt relevanta variablerna: skolbetyg och/eller gymnasiebehörighet. 

Eftersom prospektiva, kontrollerade interventionsstudier med utvärdering av kliniskt relevanta varia­b­ler har efterfrågats [14, 16-18], inkluderades i Bunkefloprojektet [14, 18] skolbetyg och behörighet till vidare gymnasiestudier som utvärderingsvariabler. Vi valde dessa variabler eftersom de styr om eleverna får studera vidare på gymnasiet och avgör vilka möjligheter de har att att välja gymnasieprogram.

Alla hade haft daglig fysisk aktivitet hela grundskolan 

Grunden för att uppnå gymnasiebehörighet är godkända betyg i ämnena svenska, engelska och matematik [3, 4]. I studien redovisas proportionen (procent) elever som uppnår detta mål. Slutbetyget kommer sedan att avgöra vilka möjligheter de har att att välja gymnasieprogram.

Under den 10-årsperiod som vår studie pågick bestod betygssystemet i Sverige av en ordinalskala med gradering »icke godkänt« (IG), »godkänt« (G), »väl godkänt« (VG) och »mycket väl godkänt« (MVG). Detta räknades vid intagningen till gymnasiet om till ­poäng, där IG gav 0 poäng, G 10 poäng, VG 15 poäng och MVG 20 poäng. Med 16 obligatoriska ämnen i årskurs 9 kunde slutbetygen variera från 0 poäng (IG i samtliga ämnen) till 320 poäng (MVG i samtliga ämnen). 

Bunkefloprojektet innebär i korthet att läroplanen i Ängslättskolan i Bunkeflostrand ändrade sin schemalagda fysiska aktivitet från den svenska standarden på totalt 60 minuter per vecka fördelat på 1–2 lektioner till 40 minuter per skoldag (200 minuter per vecka). En dag i veckan var barnen t ex utomhus med fysisk aktivitet som leddes av skolans personal, inte nödvändigtvis huvudläraren i idrott och hälsa. 

Eftersom Sverige har skolplikt och ­eleverna måste följa skolans schema kunde vi involvera alla barn. Vi undvek därför problemet med självselektering där bara barn som är duktiga och/eller intresserade av idrott väljer att delta. Daglig fysisk aktivitet kunde därför erbjudas inom skolans befintliga resurser med ordinarie lärarstab, alltså utan extra kostnader. Interventionen inkluderade såväl inom- som utomhusaktiviteter, vilka inkluderades i ämnet idrott och hälsa (såsom löpning, hopp, redskapsgymnastik och bollspel).

Mellan åren 1998 och 2003 hade alla barn som började i Ängslättskolans första årskurs daglig fysisk aktivitet. Den extra fysiska aktiviteten fortsatte under hela grundskolan (9 år). På detta sätt erhöll vi en grupp med 185 pojkar och 153 flickor som gick ut grundskolan åren 2007–2012 med daglig fysisk aktivitet under hela grundskolan. I årskurs 9 registrerade vi betyg och om eleverna uppnått behörighet till gymnasiet. 

Kontrollgrupper på lokal och nationell nivå

Som lokal kontrollgrupp kontrollerade vi betyg och gymnasiebehörighet för de årskullar som gick ut ­nionde klass i Ängslättskolan åren 2003–2006, dvs de 356 elever, 175 pojkar och 181 flickor, som gick ut i denna skola innan interventionen startade. Dessa elever hade haft i genomsnitt 60 minuter fysisk aktivitet per vecka. Vi kunde då utvärdera om skolprestationerna inom skolan förändrades när man ökade den dagliga fysiska aktiviteten. 

Vi ville även relatera resultaten i Ängslättskolan till de trender i tiden som enligt PISA-rapporterna förekommer i den svenska skolan. Därför användes även en nationell kontrollgrupp, som innefattade alla ­elever i Sverige (förutom de elever som dessa år gick ut Ängslättskolan). Den nationella kontrollgruppen innefattade 241 089 pojkar och 230 837 flickor som gick ut grundskolan 2003–2006 samt 353 439 pojkar och 336 442 flickor som gick ut grundskolan 2007–2012. Via Skolverkets databas hämtade vi in slutbetyg och information om behörighet till gymnasiestudier.

Inga skillnader för pojkarna mellan kontrollgrupperna 

Under 2003–2006, när barnen i Ängslättskolan i Bunkeflostrand liksom alla andra grundskolebarn hade fysisk aktivitet i genomsnitt 60 minuter per vecka, fann vi inga signifikanta skillnader mellan pojkar i Äng­slättskolan och pojkar i Sverige, vare sig i betyg eller behörighet till gymnasiestudier (Figur 1). ­Flickor i Äng­slättskolan hade bättre betyg och högre behörighet till gymnasiet än flickor i Sverige (Figur 2), och flickorna i Äng­slättskolan hade även högre betyg och högre grad av behörighet till gymnasiestudier än motsvarande grupper av pojkar [18]. 

Bättre resultat för pojkarna med daglig fysisk aktivitet

De pojkar som gick ut Ängslättskolan med daglig fysisk aktivitet hade bättre slutbetyg och högre andel gymnasiebehörighet än de pojkar som åren före interventionen gick ut Ängslättskolan med fysisk aktivitet 1–2 gånger per vecka (Figur 1). Andelen gymnasie­behöriga i gruppen med daglig fysisk aktivitet var drygt 7 procent­enheter och genomsnittsbetyget över 13 poäng hög­re än i gruppen med fysisk aktivitet 1–2 gånger per vecka [18]. Om vi tittar på utvecklingen i Sverige under samma pe­riod sjönk skolprestationerna mellan dessa två ­perioder (Figur 1). 

För flickorna kunde vi inte se några förändringar före och efter att vi introducerade daglig fysisk aktivitet (Figur 2). Flickorna i Ängslättskolan presterade bättre än flickorna i övriga Sverige oavsett om de hade haft fysisk aktivitet dagligen eller 1–2 gånger per vecka [18]. 

35 000 fler pojkar skulle kunna nå gymnasiebehörighet

Sammanfattningsvis visar Bunkefloprojektet att daglig fysisk aktivitet för pojkar under hela grundskoleperioden är associerad med bättre betyg och ökad behörighetsgrad till gymnasiet. Anledningen till att daglig fysisk aktivitet inte visar samma positiva effekt för flickor kan bero på att flickorna i Ängslättskolan redan innan vi introducerade daglig fysisk aktivitet hade så höga betyg och så stor andel med gymnasiebehörighet att utrymmet för förbättring var liten, medan potentialen för förbättring bland pojkarna var stor. 

Vi har inte någon förklaring till de högre ­betygen och den större andelen gymnasiebehöriga bland ­flickorna i Ängslättskolan jämfört med flickorna i övriga Sverige. 

Utvecklingen för pojkar i Ängslättskolan är än mer imponerande när man sätter den i relation till att skolbetyg och behörighet till gymnasiet under den utvärderade perioden minskat i ett nationellt perspektiv. Om alla skolor i Sverige anammade upplägget med daglig fysisk aktivitet på skolschemat och om alla pojkar erhöll samma utfall som i vår interventionsskola, skulle detta medföra att ytterligare 35 000 pojkar under en 10-årsperiod skulle uppnå behörighet att läsa vidare på gymnasiet. 

Vetenskapliga resultat för bättre hälsa i samhället

Är de funna skillnaderna av klinisk betydelse? I USA har utbildningsforskningen kommit fram till att man kan värdera effekten av en intervention på utbildningsparametrar i tre grader. En liten effekt innebär då en skillnad på 0,1 standardavvikelser (SD), en medel­stor effekt en skillnad mellan 0,2 och 0,3 SD och en stor effekt en skillnad på >0,5 SD [19]. Vad vi känner till är vår studie den enda som med en intervention på populationsnivå lyckats uppnå stor klinisk effekt; den dagliga fysiska aktiviteten i vår studie ledde till 0,8–1,0 SD bättre resultat. 

Våra rapporter från Bunkefloprojektet har varit viktiga när riksdagen har beslutat att undervisningstiden i ämnet idrott och hälsa ska utökas med 100 timmar per år under grundskoleperioden. Regeringen har även gett Skolverket i uppdrag att lämna förslag på dels vad som behövs för att göra elever i grundskolan mer fysiskt aktiva, dels möjliga författningsändringar som kan bidra till att skapa mer rörelse under skoldagen för alla elever. 

Uppdraget ska i sin helhet slutredovisas senast den 31 januari 2019 (http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/03/mer-fysisk-aktivitet-for-att-hoja-resultaten-i-skolan). Mot bakgrund av de politiska beslut som fattats, där flera nämner Bunkefloprojektet som styrmodell, kan vi konstatera att detta är ett exempel på hur resultaten från vetenskapliga studier kan, och bör, omsättas till klinisk praxis med mål att uppnå gynnsam utveckling i samhället.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.