Alkoholberoende orsakar omfattande problem på såväl individ- som samhällsnivå. Flertalet som utvecklar alkoholberoende mognar så småningom ut ur detta tillstånd, vare sig de får behandling eller ej. Men de år som tillbringas med hög alkoholkonsumtion innebär ökade risker för både medicinska och sociala problem och gör alkoholen till ett ledande folkhälsoproblem. Behandling kan korta ner riskperio­den. 

Merparten av de drabbade individerna söker emellertid inte hjälp. Orsakerna till detta och möjliga metoder för att sänka barriärerna till vård är viktiga att belysa. Artikeln av Solveig E S Hausken el at i detta nummer av Läkartidningen är ett viktigt bidrag till denna diskussion. 

Ett slående resultat i deras undersökning är att endast 1 procent av de tillfrågade an­ger att de skulle vilja söka vård hos socialtjänsten om de skulle få alkoholproblem. Detta bekräftar resultaten från en tidigare svensk undersökning [1] och belyser att den svenska politiken inom beroendeområdet, där socialtjänsten fortfarande har huvudansvaret för behandling, inte följt utvecklingen inom området. 

Den förda politiken präglas alltjämt av stereotypa och felaktiga föreställningar om alkoholproblem, grundade på sekelgamla uppfattningar med andra dryckesvanor och sociala förhållanden. De nykterhetsnämnder som då skapades var främst inriktade på att skydda alkoholisternas familjer. Någon tanke på att själva beroendet kunde behandlas fanns inte. 

Dryckesmönstret har sedan dess förändrats radikalt. Det vardagliga drickandet ökar; särskilt ser vi detta bland medelålders och äldre. För många innebär detta att en underliggande sårbarhet för beroende nu aktiveras. Även om beroendetillstånden här är förhållandevis begränsade har denna grupp likväl en fördubblad dödlighet jämfört med normalbefolkningen [2]. 

Den befintliga vården är inte väl anpassad för den stora majoriteten av de alkoholberoende. Här uppfattar man – helt korrekt – att man inte hör till missbruksvårdens nuvarande målgrupp och att man skulle tvingas acceptera en loser-identitet för att kunna göra det [3]. Dessutom ser man vården som inriktad på krav på helnykterhet, vilket inte överensstämmer med de egna önskemålen om att få kontroll över drickandet och dricka mindre.

Men även i den mindre gruppen med mer uttalade alkoholproblem är det få som frivilligt söker hjälp i den specialiserade beroendevården. Även för denna grupp, som präglas av psykisk samsjuklighet och sociala hjälpbehov, är den nuvarande vården oattraktiv. I många fall skulle en tidigare behandlingskontakt kunna för­hindra den utförskana många i denna grupp hamnar i med tilltagande utanförskap och marginalisering. 

Ett annat viktigt resultat, som också rapporterats från annan forskning, är låg tilltro till primärvårdens förmåga att behandla alkoholberoende. Detta illustrerar ett misslyckande, där primärvården skulle kunna vara ett betydligt mindre stigmatiserande alternativ och kunna erbjuda bra behandling för alkoholproblem över hela landet. 

Det har gjorts försök i över 30 år i svensk primärvård att upptäcka alkoholproblem tidigt och erbjuda kort rådgivning. Resultaten har med några undantag varit blygsamma. Möjligen beror detta på att allmänläkarna inte sett sig kompetenta att behandla alkoholproblem och att sådana skulle uppdagas om man mer systematiskt börjar efterfråga patienternas alkoholvanor. 

Ett alternativ till hittillsvarande upplägg skulle vara att alkoholvanor efterfrågas, inte för att upptäcka »alkoholproblem« utan för att förbättra behandlingen av en rad sjukdomar. Fokus är här på konsumtion, inte på diagnoser som beroende och skadligt bruk. 

I en del fall kommer patienten att beskriva svårigheter med att minska alkoholkonsumtionen. I dessa fall kan det bli aktuellt att erbjuda hjälp. I flertalet fall kan sådan behandling genomföras med enkla medel, lika effektivt i primärvård som i specialistvård, vilket visats i forskning sedan 25 år [4].

Läs också: Svårt att söka och få hjälpför alkoholproblem

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.