I en artikel i detta nummer redogörs för 10-årsuppföljningen av folkhälsan i »tvillingstäderna« Norrköping och Linköping. Den visar tydligt att hjärt–kärldödligheten generellt sett minskat över tid men att ohälsoklyftorna består – och till och med har ökat. Socioekonomiska skillnader bedöms vara orsak till de stora skillnaderna i folkhälsa mellan de två städerna.

Socioekonomins betydelse för ojämlikheter i hälsa är känd sedan länge. WHO:s initiativ »Closing the gap in a generation« för ett tiotal år sedan syftade till att utjämna ojämlikheter i hälsa i ett globalt socioekonomiskt perspektiv. I Malmökommissionens arbete, som var ett svar på detta upprop, visas tydligt hur socioekonomi, såsom utbildning, påverkat överlevnaden under två decennier i det socioekonomiskt segregerade Malmö [1]. På samma sätt som i studien om Norrköping och Linköping har kvinnor i Malmö generellt sett fler återstående levnadsår än männen, och högutbildade lever ett halvt decennium längre än lågutbildade. Men det anmärkningsvärda är att skillnaderna i dödlighet inte utjämnas över tid, utan kvarstår och till och med ökar, på samma sätt som i rapporten om tvillingstäderna.

Levnadsvanornas betydelse för en god hälsa har varit välkänd i decennier, om inte längre. Vi vet hur vi bör leva för att ha en god hälsa. Det är därför tankeväckande att stora skillnader i hjärt–kärlhälsa består i Sverige trots att vi har all denna kunskap. Vad beror det på? 

Kanske är det så att vi inte arbetar preventivt i tillräckligt hög utsträckning? I Jönköpings och Västerbottens län har man sedan decennier arbetat med riktade hälsosamtal. Det som utmärker dessa samtal är att de är befolkningsinriktade och att samtliga i målgruppen erbjuds att delta. Samtalet baseras på aktuell evidens för hjärt–kärlprevention och en personcentrerad samtalsmetodik som fokuserar på individens motivation och resurser [2]. Man har kunnat visa att dessa samtal har större effekt på levnadsvanorna, den metabola kontrollen och hjärt–kärlsjuklighet än befintliga samhällsinsatser [3].  

En annan del av förklaringen till att ohälsa består skulle kunna vara att vi inte i tillräckligt hög utsträckning adresserar social kontext och hinder till livsstilsförändring. Enligt WHO beror hälsa på en rad »bestämningsfaktorer« och levnadskontext som utgör hinder och påverkar våra möjligheter att praktisera hälsosamma vanor. Dessa faktorer kan till exempel vara relaterade till sociala nätverk, levnads- och arbetsförhållanden, socioekonomi och kultur [4]. Exempel på grupper som med avseende på WHO:s bestämningsfaktorer är särskilt utsatta är personer med psykisk ohälsa, låg utbildningsnivå eller dålig ekonomi. Kulturella och sociala faktorer kan också utgöra hinder för livsstilsförändring [5]. Studier visar att vi i högre utsträckning kan hjälpa våra patienter att förändra levnadsvanorna om vi kan identifiera kulturella och sociala hinder för livsstilsförändring [5].

Studien om tvillingstäderna och många tidigare studier talar sitt tydliga språk. Allt tyder på att vi behöver förändra det preventiva arbetet och gå från att observera olikheter i hälsa till att arbeta mer systematiskt med riktade preventiva insatser som adresserar barriärer mot livsstilsförändring. Kan vi förändra sättet att arbeta förebyggande kan vi sannolikt utjämna ojämlikheter i hälsa. Metoderna finns och tiden är mogen att börja tillämpa dem nu.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.