Varje år sker globalt uppskattningsvis 44 000 medicinska akutfall ombord på flygplan. Det motsvarar ett fall var tolfte minut året om. I New England Journal of Medicine har en grupp amerikanska forskare ställt samman data kring något de flesta av oss har funderat på någon gång: hur ofta någon som befinner sig på ett flygplan blir akut sjuk och, inte minst, vad man som läkare kan göra om man är på plats. I studien, som onekligen innehåller rejält med spännande siffror, har man samlat in data från fem olika flygbolag som flyger både inrikes (inom USA) och internationellt. Siffrorna kommer från perioden 2008–2010 och omfattar totalt 744 miljoner transporterade passagerare, vilket i sin tur är ungefär en tiondel av all global flygtrafik under perioden.
Totalt noterades 11 920 medicinska akutsituationer i luften, vilket definierats som att man från flygplanet kontaktat ett kommunikationscentrum och meddelat att man har ett akutfall ombord. Via kommunikationscentrumet kan sedan planets personal konsultera en läkare »på marken« om vad man bör göra. De 11 920 fallen innebär att det i genomsnitt inträffade ett akutfall per 604 flygningar. Spektrumet av akutsituationer är brett. Den yngste drabbade var bara 14 dagar gammal, medan den äldste var 100 år. Vanligast var svimning eller svimningskänsla (presynkope), vilket utgjorde 37 procent. Därtill kom andningsproblem (12 procent) och illamående eller kräkning (10 procent). I totalt 7,3 procent av alla akutfall landade planet på annan plats än det planerade slutmålet, medan man i övriga fall fortsatte som planerat. För ungefär en tredjedel (31,2 procent) av de drabbade passagerarna hade besvären försvunnit vid landning, och de behövde inte någon ytterligare medicinsk vård. I 37 procent av fallen togs den drabbade till en akutmottagning efter landning.
Tittar man på allvarligare händelser noterades bland annat 38 fall av hjärtstillestånd (0,3 procent av samtliga akutfall). I drygt hälften av dessa fall (58 procent) tvingades planet ändra sin planerade resväg och landa före slutmålet. I resterande fall hade planet kommit så långt att det snabbaste sättet att skaffa hjälp var att landa vid det planerade slutmålet. Totalt avled 30 personer när de befann sig ombord på flyget (0,3 procent av alla akutfall). Medelåldern för dem var 59 år.
Obstetriska symtom och komplikationer var ovanliga; man noterade 61 sådana händelser (0,5 procent av samtliga akutfall). En majoritet (60,7 procent) av de 61 akutfallen bland gravida kvinnor skedde före vecka 24. I de flesta fallen tycktes symtomen bero på missfall (t ex vaginal blödning). Författarna skriver att de data man sammantaget har stödjer att det är säkert att flyga fram till 36:e graviditetsveckan.
I närmare hälften av alla fall (48,1 procent) fick den drabbade hjälp av en läkare ombord, medan en sköterska gav hjälp i vart femte fall (20,1 procent). I de fall där en läkare ombord hjälpte till slutade vart tionde (9,4 procent) med att planet nödlandade. Andelen nödlandningar är högre än de 7,2 procent man såg i hela materialet. Detta skulle kunna bero på att personalen på planet bara frågar om någon läkare finns ombord vid mer allvarliga fall. Författarna konstaterar att läkare och medicinsk personal visserligen inte är juridiskt skyldiga att ingripa men konstaterar att vi som sjukvårdspersonal har moralisk skyldighet att hjälpa till om vi kan. Omräknat på global basis innebär siffrorna att det sker 44 000 akutfall på flyget bland de totalt 2,75 miljarder flygpassagerare som flyger varje år. Det är 120 fall per dygn eller ett var 12:e minut. Dygnet runt. Året om.
Läs även:
Finns det någon läkare ombord?
Referenser
Peterson D, et al. N Engl J Med. 2013:368:2075-83.
Utan prioritetsordning:
1. Flyget lyfter med skadad patient. Jag tillkallades så snart skylten med säkerhetsbältet släckts ovanför NY. Det var en amerikanska som brutit malleolen inne i NY, linkat ombord och sedan begärde hjälp. Planet saknade verksamma värktabletter, injektionsläkemedel eller stabiliserande material. Jag fick en chokladkartong.
2. Man ropar på t ex Arlanda. Anger inte var man kan anmäla att man springer till gaten. Fem kollegor anländer ungefär samtidigt till den hyperventilerande patienten som redan fått en plastbag att andas i. Jag missade planet till Oslo, men fick ingen hjälp med ombokning och liknande, och inget tack.
4. På semesterresa tillkallas doktor eller sköterska tlll en passagerare som sannolikt svimmat i toalettkön. En sköterska hann först. Vi andra lommade tillbaka, dock utan tack för vänligheten.
En resandes dröm:
1. Ansvarsfrågan känns osäker, och där skulle behövas avtal för vår trygghet.
2. Internationell överenskommelse så att adekvat terapi kan ges. För min del har jag flera gånger saknat adrenalin vid allergiska allmänreaktioner.
3. Även om kallet gör att nästan alla ställer upp så vore det bra att vid förhandlingar framhålla att i varje fall ett klart tack vore på sin plats.
4.En överenskommelse som gör att man dels på flygplatser anger vad det handlar om ungefär, det kan nog även flygvärdinnor göra, dels på något sätt har ett system med möjlighet att anmäla om man är på väg. Har två doktorer gett sig av behöver inte fem till göra det. Senast var vi åtta doktorer och sköterskor som rusade till. Det blir bara rörigt och lätt dubbelkommando.
5. Internationell överenskommelse om basutrustning på planen.
Det är möjligt att Läkarförbundet gjort en massa utan att det för den skull fungerar. Om inte finns plats för facklig aktivitet internationellt eller i varje fall för en påminnelse till motparten.
