Kvinnor drabbade av total anal sfinkterruptur vid vaginal förlossning löper en dubblad risk att utveckla fekal inkontinens, trots omgående suturering av sfinkterskadan. Detta visas i den hittills största longitudinella studien  på området från Aarhus, Danmark.

Obstetrisk anal sfinkterskada rapporteras i litteraturen i frekvenser mellan 0,5 och 9 procent vid vaginal förlossning. Aarhusstudien inkluderade 363 kvinnor, varav 125 med definierad total sfinkterruptur, åren 1976–1991, vilka följdes i genomsnitt 22,2 år (95 procents konfidensintervall [KI] 21,7–22,6). Sfinkterrupturen hade diagnostiserats och suturerats omgående med resorberbar sutur.

Långtidsuppföljningen skedde via standardiserade enkäter samt genomgång av journaler och register. För att renodla grupperna exkluderades kvinnor med bland annat postoperativa komplikationer till sfinkteroperationen, andra risksjukdomar såsom neurologiska sjukdomar, annan anorektal kirurgi, diabetes mellitus m fl.

Sextiofyra (51 procent) kvinnor med ruptur led av anal inkontinens mot 61 (26 procent) av de icke-skadade (P < 0,001). Vanligast i båda grupperna var flatusinkontinens (43 respektive 34). Den relativa riskökningen (RR) för anal inkontinens var således 2,00 (95 procents KI 1,52–2,63). Vid multivariat regressionsanalys för riskfaktorer framkom därtill mediolateral episiotomi. Andra, framförallt obstetriska, riskfaktorer, t ex antal vaginala förlossningar och barnets vikt, syntes inte öka risken. Postmenopausal hormonell substitutionsterapi visade en trend mot skyddseffekt (RR = 0,66, 95 procents KI 0,41–1,06, p = 0,06), men författarna framhåller att kohortens medelålder 50,4 år medför en kort postmenopausal period.

Vid inkontinensgradering enligt Wexners respektive St Marks skala samt bedömning av livskvalitet inriktad på fekal inkontinens förelåg, som förväntat, signifikanta skillnader mellan kvinnor med respektive utan sfinkterskada. Däremot påvisades inga skillnader hos kvinnor med inkontinens, oavsett om de haft opererad sfinkterskada eller inte, dvs genesen spelade i sig ingen roll för upplevelsen av besvären.

Det förtjänar att kommenteras att mörkertalet sannolikt är stort, och inte minst kollegor i primärvården bör aktivt efterhöra problem med anal inkontinens hos vaginalt förlösta kvinnor.