I två separata artiklar i Nature tänds hoppet om en ny typ av HIV-behandling. Behandlingen skulle kunna fungera som en form av vaccin, ett fält där man som bekant drabbats av flera bakslag under senare tid. Så sent som i oktober i år visades i New England Journal of Medicine att HIV-vaccinet DNA/rAd5 inte skyddar mot överförning av viruset, vilket resulterade i att utvecklingen av vaccinet avbröts.

De nu aktuella studierna, som alltså båda presenteras i Nature, är ett tidigt steg i utvecklingen av en behandling/vaccin så tillvida att det rör sig om djurförsök. Båda har nämligen gjorts på rhesusapor. Studierna bygger på upptäckten att det hos vissa HIV-smittade som burit på viruset under en längre tid utvecklas antikroppar som tycks ha en mycket god förmåga att sänka halterna av viruset i blodet. Principen är således att med utgångspunkt från dessa antikroppar, som bildas naturligt hos smittande, skapa monoklonala antikroppar som har en liknande effekt och som kan tillföras HIV-smittade och sänka virusnivåerna. I försöken har forskarna givit flera olika sådana antikroppar.

Antikropparna riktas mot både den del av viruset som binder till CD4 på cellen som ska infekteras, och den så kallade V3-regionen på viruset. Resultaten är lovande. Virusnivåerna i plasma sänktes kraftigt hos de infekterade aporna, i vissa fall så pass att det inte ens gick att detektera viruset. Virusnivån var sedan sänkt så länge som behandlingen gavs. Särskilt intressant tycks en antikropp vid namn N332 glycan-dependent PGT121 mAb5 vara. Den gav bra effekt även som monoterapi, det vill säga utan att andra antikroppar gavs samtidigt. Dessutom sänktes virusnivåerna under längre tid, upp mot 80 dagar.

Forskarna såg dock att resultatet skilde sig åt kraftigt mellan olika apor; vissa djur svarade betydligt bättre på behandlingen än andra. En uppenbar svårighet är dessutom att HIV-viruset muterar kraftigt, vilket kan leda till resistensutveckling. Kanske kommer man runt detta då antikropparna riktas mot konserverade strukturer i HIV-viruset, det vill säga strukturer som inte ändrats under evolutionen. Viktigt att notera är dessutom att monoklonala antikroppar måste injiceras.

Antikroppsbehandlingen ska sannolikt inte ses isolerat. I en kommentar till artikeln i sektionen Nature News lyfter man fram att kombinationen av »traditionell« antiviral terapi och den »nya« antikroppsbehandlingen har potential att revolutionera försöken att bota patienter från HIV. Ofta har behandling av HIV och profylax/prevention för att skydda mot överföring varit skilda forskningsområden. Förmodligen skulle man ha mycket att vinna på tätare samarbeten mellan dessa.