Autoreferat. I New England Journal of Medicine publicerades nyligen en studie rörande skräddarsydd insättning av warfarin. Vanliga varianter av två gener som tillsammans påverkar dosbehovet av warfarin upp till åtta gånger analyserades. Den ena genen, CYP2C9, kodar för det enzym som är viktigast vid nedbrytningen av warfarin. Den andra, VKORC1, är genen för warfarins målprotein i vitamin K-cykeln.

Till studien rekryterades 455 patienter som påbörjat warfarinbehandling på grund av förmaksflimmer eller venös tromboembolism i Sverige och Storbritannien. Hälften av patienterna randomiserades till att genotypas med en patientnära analys före insättning av warfarin. Ett datorprogram användes för att beräkna deras farmakogenetiskt skräddarsydda doser. Först beräknades underhållsdos med en formel där ålder, kroppsstorlek och markörer för de två generna ingår. Från underhållsdosen beräknades tre dagars laddningsdos med hjälp av estimerad halveringstid för warfarin beroende på genetisk uppsättning. Doserna för dag fyra och fem beräknades med ledning av given dos, effekt på koagulationen (PK-INR) och samma gener. Kontrollgruppen fick standardiserade åldersanpassade laddningsdoser av warfarin i tre dagar. Efter den inledande perioden följdes båda grupperna på sedvanligt sätt.

Det primära effektmåttet var andelen tid inom terapeutiskt intervall (PK-INR 2,0–3,0) under tolv behandlingsveckor. I den genotypade gruppen var behandlingen välinställd 67,4 procent av tiden jämfört med 60,3 procent i kontrollgruppen (7,0 procents skillnad efter justering för studiecenter och indikation; 95 procents konfidensintervall (KI) 3,3–10,6; P < 0,001). Under de första fyra veckorna var motsvarande siffor 56,6 procent i den genotypade gruppen jämfört med 45,7 procent i kontrollgruppen (justerad skillnad 8,8 procent; 95 procents KI 4,4–13,1; P < 0,001). Vecka 5–8 var 73,9 procent i den genotypade gruppen välinställda jämfört med 63,5 procent i kontrollgruppen (justerad skillnad 10,2 procent; 95 procents KI 4,4–16,0; P < 0,001). Vecka 9–12 sågs inte längre några skillnader mellan grupperna (74,5 respektive 72,9 procent välinställda). I den genotypade gruppen gjordes det totalt sett färre dosändringar, och färre blev överdoserade (PK-INR ≥4,0). Mediantiden för att uppnå stabil antikoagulation var 21 dagar i den genotypade gruppen jämfört med 29 dagar i kontrollgruppen (P < 0,001).

Stabil antikoagulation uppnåddes snabbare med hjälp av en enkel genanalys i kombination med skräddarsydda laddningsdoser. Det är kliniskt viktigt att förbättra tiden med välinställd antikoagulation eftersom det kan minska risken för blödning och trombos. Genotypning med dosberäkning kan utföras på Akademiska sjukhuset och på Karolinska sjukhuset.