På basis av studien kan man ifrågasätta sjukgymnastik vid höftledsartros. Foto: Fotolia
Sjukgymnastik ger inte bättre resultat än placebo vid höftledsartros. Det visar en studie från Australien som presenteras i JAMA. Undersökningen omfattar 102 individer över 50 års ålder, genomsnittsålder runt 64 år, med röntgenverifierad höftledsartros. Samtliga hade haft värk i minst tre månader och skattade en smärta på minst 40 av 100 under den senaste veckan.
De lottades till två grupper. En grupp fick sjukgymnastik under tolv veckor. Sjukgymnastiken gavs individuellt vid tio tillfällen om vardera 30 till 60 minuter och omfattade bland annat utbildning om artros och hur rörelse påverkar smärtan, mobiliserings- och stretchningsövningar samt massage. Hemuppgifter ingick också.
En kontrollgrupp fick en verkningslös gel samt en ultraljudsundersökning av höften. De fick själva smörja på gelen på höften tre gånger per vecka, ovetande om att varken ultraljud eller gel påverkar artros eller värk.
I genomsnitt hade behandlingsgruppen 58 poäng och placebogruppen 59 poäng på den 100-gradiga smärtskalan när studien påbörjades. Efter behandlingen sjönk genomsnittet till 40 respektive 35 poäng. Skillnaden i effekt mellan behandlings- och placebogruppen uppgick till 6,9 till fördel för placebogruppen (95 procents konfidensintervall –3,9 till 17,7) vilket således innebär att placebo var lika effektivt som behandling. Liknande skillnader till fördel för placebogruppen noterades även efter 36 veckor. När man tittade specifikt på fysisk funktion och gångsmärta noterades små skillnader till fördel för placebogruppen efter både 13 och 36 veckor.
Fler biverkningar noterades i behandlingsgruppen, vilka i de flesta fall dock var lindriga med främst ökad stelhet eller värk. Några större skillnader vad gäller medicinering noterades inte mellan grupperna.
Författarna konstaterar att man på basis av studien kan ifrågasätta sjukgymnastik vid höftledsartros, men understryker att man inte automatiskt kan dra slutsatsen att det är verkningslöst även hos yngre patienter.
Referenser
Bennell K, et al. JAMA. 2014;311(19):1987-97.
Detta framgår också i beskrivningen av studien: "...bland annat utbildning om artros och hur rörelse påverkar smärtan, mobiliserings- och stretchningsövningar samt massage. Hemuppgifter ingick också."
Ett kanske bättre sätt vore att undersöka en behandlingsform i taget och utifrån det dra slutsatser om just den behandlingen, och inte allt som kan rubriceras som "sjukgymnastik". Sen är det förstås också relevant att titta på olika kombinationer av behandlingar, men man bör ändå akta sig för att dra slutsatser som är alltför generaliserande.
Det som jag reagerar mest på här är att man inte verkat inkludera styrketräning i studien, som vanligtvis är den centrala behandlingen i all sjukgymnastik. När det gäller artros har vi ju i Sverige BOA-registret (bättre omhändertagande vid artros) som syftar till att förutom rådgivning också sätta patienterna i adekvat träning av sjukgymnast.
Ser man behandlingen som både förespråkar i det långa loppet, kommer en hel del patienter inte att vara hjälpt. Varför? Till detta måste vi frågar oss varför får vi höftartroser?
Om vi bortser från de patienter som har sekundära höftartroser, dvs de som inte har fullständig läkta primära höftledssjukdomar så som medfödda höftledsluxationer, Epiphysiolysis cap femoris, reumatisk och bakteriell coxitis, M. Perthes, trauma mm.
De andre som har varit helt friska tidigare i höftleden kan utvecklar trots detta en höftledsartros och detta är inte åldern som man för det mesta antar. För att förstå måste man först gå djupare och klargöra hur en artros utvecklar sig. Av de sekundära artroser vet vi att felaktig belastning leder med tiden till artrosförändringar. detsamma gäller för de primära artroser, bara av en annan anledning.
Då finns det de patienter som genom ensidig belastning av höftlederna genom sittande föredragsvis med benen över varandra har utvecklad ett program som de fortsätter, även när de inte sitter. Hjärnan lär sig genom upprepning och då blir det automatiserat. När den felaktiga belastningen leder till primär höftartros, hjälper traktion, för stunden, men inte i längden. Felaktiga belastningar är en från central nervsystem styrd program som dels kan vara dålig vana ( sittande) eller som har ett syfte. Detta gäller artroser i alla leder! Programmet kan också vara symptom och inte orsak. Om man inte diagnostisera och behandla orsaken kan man bara tillfällig förbättra patientens plågor.
Därför har sjukgymnastik, egal vilken typ eller styrketräning eller placebo ingen effekt, då ingen behandlar orsaken. För att hitta orsaken måste vi förändra vårt sätt att betrakta problemen, vi måste lära oss att analysera funktionen av hela kroppen och inte bara en kroppsdel, då orsaken, till programändringen, kan ligga i en annan kroppsdel. Den centrala styrningen för att avlastar en skadat kroppsdel är väldig stereotyp och kan med lite övning lätt diagnostiseras. Men vi måste lämna den enkla mekaniska världsbilden och se kroppen i ett större sammanhang.
