»Envar blir salig på sin fetma.« Foto: Fotolia

Enligt en artikel i Journal of the American College of Cardiology är det en fördel att vara fet om man vill överleva hjärtsvikt. En forskargrupp från Baylor College, Houston, Texas, studerade 1 487 hjärtsviktspatienter i den amerikanska studien Atherosclerosis risk in communitys (ARIC). De fann under uppföljningen, efter justering för demografi och komorbiditet, att de obesa (hazardkvot, HR, 0,7; 95 procents konfidensintervall, KI, 0,56–0,87) eller överviktiga (HR 0,72; 95 procents KI 0,58–0,9) hade större chans att överleva, jämfört med normalviktiga patienter.

Av patienterna var 47 procent obesa (BMI >30 kg/m2), 35 procent överviktiga (BMI 25–30 kg/m2) och resten normalviktiga (BMI 18,5–25 kg/m2) 4,3 år innan hjärtsvikten debuterade. 43 procent av patienterna dog under 10-årsuppföljningen efter hjärtsviktsdebuten. Fetmans skyddande effekt var oberoende av anamnes på cancer, rökning eller diabetes.

Författarna spekulerar i om feta patienter har en bättre metabol reserv än normalviktiga, vilket skulle kunna tänkas låta dem hantera kakhexin allt eftersom hjärtsvikten utvecklar sig. En annan idé var att fetman påverkar neurohormonella system som skulle göra att hjärtsvikten tolereras bättre än hos normalvikitga.

I en ledare [Wang TJ. J Am Coll Cardiol. 2014;64(25):2750-2] spekulerar en av medlemmarna i kommittéen för ARIC-studien att bias kunde förklara fynden. Han framförde att feta patienter kunde ha större chans att få diagnosen hjärtsvikt genom en större tendens att bli fysiskt trötta, ha mer dyspné eller få perifert ödem. Ödemet och dyspnén kunde ha icke-kardiella orsaker (bias genom felklassificering) eller så kunde symtomen uppsnappas tidigare i sjukdomens förlopp (ledtidsbias). I vilket fall som helst skulle medianöverlevnaden bland feta framstå som längre än hos magrare patienter, bland vilka hjärtsvikt diagnostiserades först när den hade hunnit längre i sitt förlopp.

Det kanske finns andra fördelar med att vara fet? En av Sveriges stormän överlevde Stockholms blodbad pga sin fetma. Efter att Kristian Tyrann hade kungjort sina avsikter, fördes rådsherrarna bort till säker förvaring. Den sällsynt korpulente Claus Boye kunde vakterna dock inte få genom dörrhålet till rummet. Då de såg en något bredare dörr mitt emot – en skrubb med ett litet fönster som vette mot Stortorget – tvingades Claus Boye in där. På morgonen hämtade man stormännen och började nacka dem. Claus Boye såg och begrep ruljansen och höll sig därför tyst som en mus. Morgonen därpå tvingade törsten honom till slut att banka på dörren. Någon öppnade, ett rådslag hölls och chefen för gardet beslöt att det var bäst att låta mannen gå fri i tysthet – att manskapet hade glömt bort att nacka en fånge skulle falla tillbaka negativt på dem. Claus Boye blev sedermera en av Stockholms borgmästare under Gustav Vasa.

Envar blir salig på sin fetma.