Autoreferat. För patienter med hjärtsvikt (ejektionsfraktion [EF] < 40 procent) och samtidig svår njursvikt är RAS-antagonister (ACE-hämmare och/eller angiotensinreceptorblockerare) associerade med minskad totalmortalitet. Det visar en ny observationsstudie med metodik som minimerar urvalspåverkan, publicerad i European Heart Journal. Resultaten bör helst bekräftas i en randomiserad studie.

RAS-antagonister utgör kanske den viktigaste basmedicineringen vid hjärtsvikt med minskad ejektionsfraktion (EF < 40 procent). Mellan 10 och 15 procent av dessa patienter har dessvärre samtidigt grav njursvikt, vilket är känt som en oberoende riskfaktor med ökad mortalitet som följd. Patientgruppen har exkluderats från randomiserade studier och de rekommenderade gränser som används i gällande riktlinjer för läkemedelsbehandling är S-kreatinin > 221 µmol/l (Europa) och > 265 µmol/l (USA), eller kreatininclearence < 30 ml/min.

I det prospektiva nationella kvalitetsregistret RiksSvikt fanns 2 410 patienter (9,9 procent) med EF < 40 procent och njursvikt enligt ovan angivna kriterier. Medelåldern var 82 år (standardavvikelse [SD] 9 år) och 45 procent var kvinnor. Med metodik för minskad urvalspåverkan genererades en population av 1 204 patienter, matchade mot 36 betydelsefulla kliniska variabler. Medelåldern i denna grupp var 83 år (SD 8 år) och 42 procent var kvinnor. Som »positiv kontroll« gjordes också en överensstämmelseanalys av 21 873 hjärtsviktspatienter totalt och 1 140 matchade patienter, alla med normal njurfunktion.

För patienter med njursvikt var ettårsöverlevnaden utan RAS-antagonist 42 procent, jämfört med 69 procent för dem med RAS-antagonistbehandling. I den matchade kohorten var ettårsöverlevnaden 55 procent bland patienter med RAS-behandling (95 procents konfidensintervall [KI] 51–59 procent) och 45 procent bland patienter utan RAS-behandling (95 procents KI 41–49 procent); hazardkvot (HR) 0,76 (95 procents KI 0,67–0,86, P < 0,001). Den relativa riskreduktionen var 24 procent. Anmärkningsvärt var att cirka 60 procent av patienterna med njursvikt också hade behandling med RAS-antagonist.

Bland »positiva kontroller« utan grav njursvikt var motsvarande matchad hazardkvot 0,79 (95 procents KI 0,72–0,86, P < 0,001).

Resultaten talar för att hjärtsviktspatienter med EF < 40 procent som samtidigt har grav njursvikt kan ha lika mycket att vinna som övriga hjärtsviktspatienter på behandling med RAS-antagonister. Dock behövs en randomiserad studie för att bekräfta fyndet och behandling kräver förstås noggrann fortlöpande kontroll av njurfunktion och S-kalium.