Avhandling. Användningen av peri- och postmenopausal hormonbehandling minskade kraftigt bland svenska kvinnor i början av 2000-talet efter larmrapporter om ökad risk för bröstcancer och hjärt–kärlsjukdom från bland annat den stora prospektiva Women’s health initiative-studien. Ökade risker sågs dock endast för kvinnor som startat hormonbehandling mer än 10 år efter menopaus. Potentiella risker som är förknippade med postmenopausal hormonbehandling gäller inte kvinnor med tidig menopaus. Hormonbehandling till kvinnor i den gruppen har i stället visat sig minska risken för osteoporos, demens samt kardiovaskulär sjukdom och förtida död. Dessutom löper kvinnor med tidig menopaus redan en låg risk för bröstcancer, och den ökar inte efter hormonbehandling.
Cervixcancer drabbar kvinnor i alla åldrar. Ungefär hälften har inte genomgått menopaus vid diagnos. När behandlingen omfattar bilateral ooforektomi eller strålbehandling upphör östrogenproduktionen från ovarierna. Eftersom cervixcancer inte anses vara hormonberoende finns ingen kontraindikation för hormonbehandling. Östrogensubstitution bör därför ges åtminstone fram till åldern för normal menopaus. Därutöver rekommenderas, oavsett ålder och behandlingstyp (kirurgi eller radioterapi), lokal östrogenbehandling.
En av studierna [1] i en aktuell avhandling [2] i ämnet baserades på data från Cancerregistret, Patientregistret och Läkemedelsregistret. Där visades att bland kvinnor under 45 år som fått kastrerande cervixcancerbehandling mellan 2005 och 2009 hämtade 67 procent ut minst ett recept på hormonsubstitution under perioden 6–12 månader efter diagnos. Det var dock bara knappt hälften som hämtade ut minst 75 procent av rekommenderad dos, och användningen minskade gradvis under uppföljningstiden.
En annan svensk studie [3] har visat att förekomsten av hormonbehandling i den svenska kvinnliga befolkningen i åldern 40 till 44 år mellan 2005 och 2011 endast var 0,9 procent. De flesta behandlades därtill mindre än ett år. Förekomsten av spontan tidig menopaus i Sverige tros ligga omkring 5 procent.
Vi vet inte varför patienter underbehandlas eller slutar använda östrogen. Är det ett eget val eller läkarrekommendation? Utifrån dessa resultat drar vi slutsatsen att det behövs ökad medvetenhet – både bland patienter och inom professionen – om att östrogenbehandling upp till normal menopausålder anses fördelaktig samt att bevis för negativa effekter saknas i denna unga patientgrupp.
Referenser
- Everhov AH, et al. Menopause. 2015;22(6):633-9.
- Everhov AH. Hormonal concequences, replacement therapy, and lost workdays after cervical cancer treatment. Stockholm: Karolinska insitutet; 2015.
- Lindh-Åstrand L, et al. Hum Reprod. 2015;30(4):848-52.
Popat VB et al. Bone mineral density in young women with primary ovarian insufficiency: results of a three-year randomized controlled trial of physiological transdermal estradiol and testosterone replacement. The Journal of clinical endocrinology and metabolism. 2014. Rivera CM et al. Increased cardiovascular mortality after early bilateral oophorectomy. Menopause 2009. Rocca WA et al. Oophorectomy, estrogen, and dementia: A 2014 update. Molecular and cellular endocrinology. 2014.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden saknas.
Du har helt rätt i att det saknas placebo-kontrollerade studier på östrogenbehandling av kvinnor i tidig menopaus. Förutom att det skulle kräva stora patientmaterial och lång uppföljningstid skulle det inte gå att genomföra av etiska skäl, eftersom internationella och svenska guidelines entydigt rekommenderar hormonbehandling. När det gäller kardiovaskulär sjukdom kan man i alla fall säga att östrogen minskar risken för hjärtkärlsjukdom hos kvinnor i åldern 50-59 år i randomiserade studier (Boardman et al. Hormone therapy for preventing cardiovascular disease in post-menopausal women. Cochrane Database Syst Rev. 2015). Avslutningsvis vill jag bara tillägga att min studie inte alls handlat om risk/benefit med hormonbehandling, utan bara syftade till att undersöka huruvida de existerande rekommendationerna om östrogensubstitution upp till naturlig menopausålder följdes. Och så var alltså inte fallet.
