Avhandling. Akut mastoidit drabbar bara 20–60 barn per år i Sverige men är den vanligaste komplikationen till akut otit, som diagnostiseras i upp emot 200 000 fall per år i vårt land. Både akut otit och akut mastoidit orsakas oftast av pneumokocker. Akut otit hos barn är oftast självläkande, och okomplicerade fall behöver inte antibiotikabehandlas. Obehandlad akut mastoidit kan däremot leda till döden, vilket var vanligt innan antibiotika fanns att tillgå.

I Sverige införde Läkemedelsverket nya behandlingsriktlinjer – otitkonsensus – år 2000, vilka uppdaterades år 2010. Kortfattat rekommenderas aktiv exspektans hos barn 1–12 år gamla med okomplicerad akut otit. Komplicerad akut otit och akut otit i andra åldersgrupper ska alltid antibiotikabehandlas. För att utvärdera om otitkonsensus ledde till fler komplikationer initierades Mastoidit i Sverige-studien, i vilken de flesta fall av akut mastoidit i Sverige sedan 1993 har inkluderats.

Det typiska barnet med akut mastoidit är beskrivet i en retrospektiv journalstudie och befanns där vara tidigare friskt utan otitproblematik med en medianålder på 21 månader (otitåldern). Insjuknandet var hastigt och man sökte inte läkare till följd av otitsymtom. I stället söktes vård på grund av att barnets öra börjat stå ut och rodnade retroaurikulärt, vilket är klassiska tecknen på akut mastoidit. Barn äldre än 7 år hade oftare sökt för akut otit och fått perorala antibiotika, vilket inte skyddade mot akut mastoidit. Intravenös antibiotikabehandling och paracentes var oftast effektivt, och mastoidektomi gjordes bara i ca 30 procent av fallen.

Den vanligaste komplikationen till akut mastoidit är subperiosteal abscess, en böldutveckling ytligt om mastoidbenet. Olika kirurgiska behandlingstyper jämfördes retrospektivt. Tidig dränering med punktion/incision hade inga påvisbara nackdelar jämfört med mastoidektomi, utan gav kortare vårdtid och bättre odlingsmaterial.

Barnvaccination mot invasiva pneumokockinfektioner infördes 2009. Några av de fall av akut mastoidit som ingick i studien hade orsakats av serotyper barnen vaccinerats mot. Pneumokockvaccination ger alltså inte fullt skydd mot akut mastoidit.

Predisponerande faktorer för akut mastoidit som inte alltid framgår i journaltext (till exempel amning, dagisvistelse, infektionsbenägenhet) efterfrågades i en prospektiv intervjustudie, utan nya fynd. Följsamhet till otitkonsensus och handläggningen före inläggning på sjukhus undersöktes samtidigt. Läkare inom allmänmedicin, som vanligen först bedömer barn med mastoiditsymtom, ställde oftast rätt diagnos med akut inremittering för fortsatt behandling. I 20 procent av fallen uppgav föräldrarna dock att läkaren missat barnets tecken på akut mastoidit vid första besöket, vilket fördröjde behandling. Möjligen ses akut otit nu som en så ofarlig åkomma att dess ovanliga komplikationer glöms bort.

Studierna i denna avhandling definierar väl pediatrisk akut mastoidit i Sverige, så att kopplingarna mellan förändrade förhållanden kring öroninflammation kan utvärderas. Vikten av att behandlande läkare uppmärksammar tidiga tecken på en svår infektion måste understrykas, liksom behovet att vara aktiv vid exspektans vid akut otit.