Avhandling. Placentaretention är en av de främsta orsakerna till allvarlig postpartumblödning och uppstår vid 2–3 procent av alla förlossningar. I områden utan tillgång till obstetrisk akutvård är tillståndet ofta dödligt. Det finns ingen fungerande farmakologisk behandling, utan behandlingen är manuell placentalösning vid operation.

I en aktuell avhandling undersöktes riskfaktorer, sambandet med andra graviditetssjukdomar samt molekylära eller vävnadsstrukturella utmärkande drag för placentaretention.

I en fall–kontrollstudie med 408 fall av placentaretention och 408 kontroller vid enkelbördsförlossningar 2007–2010 på Södersjukhuset i Stockholm bekräftades att placentaretention innebär kraftigt ökad risk för allvarlig postpartumblödning. En blödning större än 2 000 ml skedde hos 38 procent av dem med placentaretention och hos 1 procent av dem utan placentaretention. Ett dos–responssamband mellan placentaretention och användande av oxytocin för värkstimulering förelåg.

Preeklampsi, förtidsbörd och tidigare missfall identifierades som riskfaktorer.

Nämnda sjukdomstillstånd är, liksom dödföddhet och tillväxthämning, associerade med så kallad defekt placentation, vilken kännetecknas av försämrad blodförsörjning i placentavävnaden. I en populationsbaserad kohortstudie med data från Medicinska födelseregistret, baserad på 386 607 enkelbördsförlossnigar 1997–2009, såg vi att tidigare missfall, preeklampsi, tillväxthämning, förtidsbörd och intrauterin fosterdöd var associerade med placentaretention.

I två ytterligare studier samlades retinerade och icke-retinerade placentor in prospektivt för vävnadsanalys. Vi fann tendens till lägre antioxidativ kapacitet i retinerade placentor i form av lägre uttryck av ett antioxidativt enzym jämfört med icke-retinerade placentor (n = 60). Därtill fann vi att retinerade placentor var mindre till ytan, mer avlånga i formen och visade fler strukturella tecken på dålig blodförsörjning i vävnaden jämfört med icke-retinerade placentor (n = 96). Både biokemiskt och strukturellt fanns alltså likheter mellan retinerade placentor och placentor med defekt placentation, som vid preeklampsi.

Sammanfattningsvis är placentaretention epidemiologiskt associerad med andra placentära sjukdomar med ursprunglig defekt placentation. Utmärkande molekylära och vävnadsstrukturella drag kan i viss mån också ses vid placentaretention, vilket stärker sambandet.

Kunskap om riskfaktorer för placentaretention bör vägas in i handläggningen av kvinnor vid förlossning, då komplikationen är potentiellt livshotande.