Avhandling. Akut pankreatit är en plötslig inflammation i bukspottkörteln. Spektrumet av kliniska symtom sträcker sig från lindriga och övergående till allvarliga och potentiellt livshotande. En förstagångsepisod av sjukdomen åtföljs ofta av återkommande attacker med risk för progression till kronisk pankreatit, en risk som är förhöjd om insjuknandet klassificerats som icke-gallstensrelaterat [1].
I en ny avhandling undersöktes sambandet mellan olika kostfaktorer och risken för utveckling, återinsjuknande och progression av icke-gallstensrelaterad akut pankreatit [2]. Resultaten baserades på data från två populationsbaserade kohorter med drygt 80 000 män och kvinnor. Beräkningar skedde med hjälp av Cox-regression, justerad för viktiga riskfaktorer som kön, ålder samt alkohol- och rökvanor.
Vi observerade att risken för en förstagångsepisod av icke-gallstensrelaterad akut pankreatit hade ett omvänt samband med intag av grönsaker och fisk. Motsatt förhållande gällde för intag av livsmedel med hög glykemisk belastning (ett mått som kombinerar kvantitet och kvalitet av kolhydrater). Inget samband sågs vad gäller intag av frukt och kaffe.
Nästan 400 personer, som hade diagnostiserats med en förstagångsepisod av icke-gallstensrelaterad akut pankreatit under uppföljningsperioden 1998 till 2013, undersöktes sedan avseende om kosten påverkat risken för återkommande och progressiv pankreassjukdom. Detta definierades som återkommande episoder av akut pankreatit samt utveckling av kronisk pankreatit eller pankreascancer. Det visade sig att personer med en hög kostkvalitet (beräknat med ett kompositmått) hade generellt lägre sjukdomsfrekvens. Skillnaden var dock inte statistiskt signifikant (P > 0,05).
Sammantaget tyder resultaten på att kostvanor i linje med de svenska kostrekommendationerna (högt intag av grönsaker, måttligt intag av fisk och ökat intag av fullkornsprodukter i stället för vita alternativ) kan vara viktiga för att primärt förebygga icke-gallstensrelaterad akut pankreatit. Huruvida kosten också är en viktig del i sekundärpreventionen kräver ytterligare forskning, företrädesvis på större mängder patientdata än vad vi hade tillgång till.