Egenreferat. Förhöjd insulinresistens har visats vara riskfaktor för både diabetes och hjärt–kärlsjukdom. Metoder för kontrollerad infusion av insulin och glukos med samtidig frekvent mätning av blodsockernivåer (»euglycaemic insulin clamp«) är etablerad standardmetod för att mäta insulinresistens. Men mer praktiska metoder finns numera både i fasta och vid oral glukostoleranstest (OGTT).

I en studie av 1 049 70-åriga svenska män jämfördes fyra index, nämligen HOMA (Homeostasis model assessment of insulin resistance) i fasta samt Cederholm, Matsuda och Belfiore index vid OGTT. Cederholm index beräknas på glukosvärden före och efter OGTT, kroppsvikt och logaritmerat insulinmedelvärde [1].

Cederholm index hade starkaste överensstämmelse med gold standard och var även under 10 års uppföljning starkaste prediktor för såväl utveckling av diabetes som icke-dödlig/dödlig hjärtinfarkt och hjärt–kärlsjukdom.

Resultatet stämmer med vad som tidigare visats i två stora amerikanska observationsstudier [2]. Sambandet med hjärtinfarkt sågs oberoende av de konventionella riskfaktorerna rökning, blodtryck, blodfetter, BMI, albuminuri, cystatin C, metabolt syndrom samt tidigare hjärt–kärlsjukdom och annan allvarlig sjuklighet vid Cox-regression. Mätt som statistisk effekt hade Cederholm index cirka tre gånger starkare riskeffekt för hjärtinfarkt än övriga index, där dessutom faste-HOMA saknade statistiskt signifikant oberoende riskeffekt. 

Individuell framtida hjärtrisk (analyserad exempelvis enligt »HeartScore«-riskmotor) uppmäts ofta till relativt låg i medelåldern. Riskfaktorerna kan nu kompletteras även med ett index för insulinresistens, som kan vara förhöjt även vid lägre hjärtrisk och hos mer normalviktiga. Med ökad motion, lägre intag av snabba kolhydrater och mindre kaloriintag vid övervikt kan insulinresistensen förbättras. Ett insulinresistensindex torde således vara användbart för värdefulla tidiga insatser att förebygga hjärt–kärlsjukdom.