Avhandling. Minskad insulinproduktion och insulinresistens utgör de huvudsakliga patogenetiska mekanismerna vid typ 2-diabetes. Den påföljande hyperglykemin, i kombination med andra vanligt förekommande kardiovaskulära riskfaktorer vid typ 2-diabetes, ger påtagligt ökad risk för sena komplikationer.

I en ny avhandling ingår ett antal kliniska studier med interventioner vid manifest typ 2-diabetes, prediabetes och insulinresistens.

Fysisk träning är en grundpelare i livsstilsbehandling av typ 2-diabetes. Effekten av 12 veckors intervention med fysisk träning studerades hos 48 män och kvinnor med lindrig typ 2-diabetes. Enbart träning minskade insulinresistensen (mätt med euglykemisk klamp), kroppsfett samt blodtryck, men hade ingen effekt på glykemisk kontroll. Kombinationsbehandling med träning och α-glukosidashämmaren akarbos hade samma positiva effekter som träning enbart, men minskade även hyperglykemin. Multipel regression visade att tillägget av akarbos förbättrade HbA1c samt sannolikt den totala riskfaktorprofilen. Kombinationsbehandlingen kan därmed utgöra ett intressant behandlingsalternativ.

Svar på fysisk träning uppvisar en stor individuell variation. Hos 16 av individerna från ovan nämnda studie undersöktes om uttrycket av vissa nyckelgener i skelettmuskel var associerat med respons på träning (insulinresistens, HbA1c samt maximal syreupptagningsförmåga). Ökning av en faktor viktig för kärlnybildning (VEGF-A) var associerad till minskad insulinresistens och lägre HbA1c. Denna faktor kan därmed bidra till förståelsen av individuellt svar på träning.

Endotelin-1 (ET-1) är en vasokonstriktiv peptid som vid ökad aktivitet kan ha negativa effekter på kärl och glukosmetabolism. Blockering av endotelinreceptorerna A och B studerades hos 11 män med insulinresistens. Infusion av receptorantagonister ökade både basalt och insulinstimulerat glukosupptag i skelettmuskel, vilket talar för att endogent ET-1 är viktigt för glukosreglering. I in vitro-studier av odlade muskelceller hämmade ET-1 glukosupptag via en receptorberoende mekanism, vilket talar för en direkt effekt av ET-1 på muskelceller.

Låga plasmanivåer av D-vitamin har i framför allt observationella studier associerats med högre glukosvärden samt risk för typ 2-diabetes. I en studie undersöktes behandling med D-vitamin i hög dos (30 000 IE/vecka) under 8 veckor hos 43 män och kvinnor med prediabetes eller kostbehandlad typ 2-diabetes. Ingen effekt på insulinproduktion, insulinresistens eller glykemisk kontroll i jämförelse med placebo kunde ses, och således inget stöd för D-vitaminbehandling vid dessa tillstånd.