Avhandling. Djup ventrombos i den övre extremiteten är en ovanlig sjukdom och delas in i en primär och en sekundär form. Hur patienter med armtrombos utreds och behandlas skiljer sig åt, och genomgång av tillgänglig litteratur ger fler frågor än svar. Vissa författare förordar aktiv behandling med trombolys medan andra förespråkar konservativ behandling.

En ny avhandling tog avstamp i denna kliniska frågeställning när vårdprogrammen för djup ventrombos skulle revideras.

I de tre första arbetena ingick mellan 15 och 32 patienter. Patienterna utvärderades genom intervjuer, klinisk undersökning, pletysmografi och med ultraljudsundersökning med färgduplex. Patienternas kvarvarande posttrombotiska symtom skattades med två skalor (Villalta-skalan och DASH). Koagulationsutredning enligt klinisk praxis genomfördes. Med MR-undersökning uppmättes avståndet mellan nyckelbenet och första revbenet (det utrymme där v subclavia passerar) och arean av v subclavia. Resultat jämfördes med en frisk kontrollgrupp.

I det fjärde arbetet studerades 25 patienter med primär armvenstrombos som matchats mot en kontrollgrupp. Denna registerstudie hade avsikten att beskriva komorbiditet. Detta beskrevs som antalet unika diagnoser (ICD-koder) registrerade i Nationella patientregistret samt antal vårdkontakter efter insjuknandetillfället.

Primär djup ventrombos i en övre extremitet kan ses som en godartad sjukdom med en låg grad av återfall. Andelen med posttrombotiska symtom är dock inte försumbar, och i vårt material drabbades ca en tredjedel av patienterna. 75 procent hade kvarvarande förändringar i kärlet och ventömningshastigheten var nedsatt. I likhet med tidigare studier fanns ingen korrelation mellan posttrombotiska symtom och objektiva mät- och undersökningsmetoder. Detta gör att konservativ behandling synes vara tillfyllest för majoriteten av patienterna. Någon form av koagulationsrubbning sågs hos 40 procent, där mutation av genen för faktor V Leiden var mest frekvent förekommande. Det verkar finnas ett samband mellan anatomin i övre delen av torax och risken för djup ventrombos, eftersom MR-undersökning visade nedsatt avstånd mellan klavikeln och första revbenet för patientgruppen. Samsjukligheten sågs inte vara förhöjd; patientgruppen hade inte en ökad frekvens av maligna sjukdomar men uppvisade fler vårdkontakter än kontrollgruppen.