Avhandling. Varje år får ca 16 000 individer i Sverige en höftprotes. Indikationerna för proteskirurgi har under åren vidgats, vilket gör att fler både yngre och äldre patienter opereras än förr. I dag opereras fler riskpatienter än tidigare.

I denna avhandling har dödlighet efter höftproteskirurgi 1992–2012 i Sverige studerats. Olika patientrelaterade faktorer som ålder, kön, höftdiagnos, samsjuklighet och socioekonomisk bakgrund samt tekniska faktorer som protestyp och sjukhustyp har analyserats. Informationen har inhämtats från Svenska höftprotesregistret, Socialstyrelsens patientregister, läkemedelsregister och dödsorsaksregister samt från Statistiska centralbyrån. Huvudsakligt utfallsmått i analyserna har varit död inom 90 dagar.

Resultaten ger följande:

  • 90-dagarsdödligheten efter höftprotes är i medelvärde i riket 7,1 promille, vilket är i linje med tidigare utländska studier.
  • Höftproteskirurgi bilateralt vid samma operationstillfälle ger inte någon relevant skillnad i risken att dö inom 90 dagar jämfört med att operera en höft i taget.
  • För patienter som opererats med höftprotes efter höftfraktur är den justerade risken att dö inom 90 dagar ungefär dubbelt så hög som för en matchad kontrollgrupp (hazardkvot 2,18 [95 procents konfidensintervall 2,00–2,37].
  • Då cementerad protes används vid höftprotesoperation på grund av artros ses en liten höjning av justerad dödlighet de första två veckorna jämfört med en icke opererad kontrollpopulation. Denna höjning motsvarar 5 dödsfall per 10 000 opererade patienter. Motsvarande höjning ses inte då ocementerad protes används.
  • Kombinationen av ålder, kön, ASA-klass (American Society of Anesthesiologists physical status classification), hjärtinfarkt och njursjukdom de senaste 12 månaderna är bättre på att förutsäga död inom 90 dagar än mer komplexa index.

Avhandlingen visar att såväl samsjuklighet som socioekonomisk bakgrund influerar 90-dagarsmortaliteten efter höftprotesoperation medan val av protesens fixationssätt har ett marginellt inflytande. Dessa faktorer bör således tas med vid bedömning av operabilitet. En kombination av kliniskt lättillgänglig information har bättre prediktiv styrka än de i dag ofta använda komplexa samsjuklighetsindexen. I framtiden skulle ett kliniskt användbart riskvärderingsinstrument kunna utvecklas.