Flera studier har rapporterat ett samband mellan användning av antidepressiva läkemedel under graviditet och senare utveckling av neuropsykiatriska tillstånd hos barnen. Denna typ av ny information värderas av Läkemedelsverket i samarbete med andra EU-länder via den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA). EMA:s läkemedelssäkerhetskommitté (PRAC) gjorde 2016 bedömningen att det inte finns stöd för ett sådant orsakssamband. De råd som finns angående användning under graviditet i läkemedlens produktresuméer och bipacksedlar gäller fortsatt.

Som ett komplement till PRAC:s värdering genomförde medarbetare på EMA en systematisk översikt av observationella studier av det möjliga sambandet mellan moderns användning av antidepressiva under graviditet och barnets risk att utveckla neuropsykiatriska tillstånd [1]. Avsikten var främst att beskriva metodologiska begränsningar i farmakoepidemiologiska studier på denna frågeställning och diskutera hur framtida studier bör designas, rapporteras och tolkas. Författarna diskuterar även svagheten i föreställningen att man utifrån en metaanalys kan erhålla ett entydigt svar.

Författarna analyserade 15 studier gällande autismspektrumstörningar, varav 3 från Sverige, samt 7 studier gällande ADHD, varav 1 svensk. Flera är publicerade i välrenommerade tidskrifter. Det största problemet är »confounding by indication«, det vill säga att tillståndet som behandlas i sig är förenat med den risk som studeras. Det är svårt att i observationella studier hitta en jämförelsepopulation med samma underliggande tillstånd (exempelvis depression) och indikation (exempelvis svårighetsgrad) för behandling, men som inte fått denna behandling. Därför är det svårt att särskilja grundtillståndets påverkan på utfallet från påverkan av läkemedlet. Av de totalt 18 granskade studierna var det 4, varav 2 svenska, som bedömdes ha en uppenbar risk för att vara påverkade av felkällor. Författarna pekar på vikten av att inkludera analyser av inverkan av exponering som skett före graviditet och att använda syskonjämförelser.

En tänkvärd slutsats är att det finns risk för att man i en metaanalys får en missvisande hög precision i estimaten (av ett falskt samband) om man inkluderar studier med likartade inneboende felkällor och kvarstående ouppmätta förväxlingsfaktorer. Översikten belyser att farmakoepidemiologisk forskning ofta är utmanande. Det krävs eftertanke och noggrann metodologisk värdering när resultaten ska tolkas och omsättas i praktiska konsekvenser.