Egenreferat. Ateroskleros är en komplex sjukdom där LDL spelar en central roll i den kausala kedjan. Statiner, som minskar nivåerna av LDL, utgör en evidensbaserad och viktig del av den sekundärpreventiva behandlingen efter hjärtinfarkt.

I Europa rekommenderas LDL ≤ 1,8 mmol/l (eller > 50 procent reduktion vid utgångsnivå 1,8–3,5 mmol/l) för patientgruppen. Förutsättningar för långt lägre LDL-nivåer har öppnats med den potenta men dyra läkemedelsgruppen PCSK9-hämmare. Att en viss LDL-nivå kan användas som surrogatmått för prognos hos patienter som behandlats med statiner efter hjärtinfarkt saknar dock stöd i randomiserade prövningar. Likaså är värdet av andra rutinblodfettsfraktioner för bedömning av risken för en ny hjärtinfarkt eller stroke oklart hos dessa patienter.

Vi genomförde därför en registerbaserad kohortstudie på 25 643 patienter som haft en första hjärtinfarkt 2005–2013, med data från Swedeheart och Socialstyrelsen. Baserat på nivåer av rutinblodfetter (kolesterol, LDL, HDL och triglycerider) uppmätta i anslutning till återbesöket 2 månader efter hjärtinfarkten utvärderades associationen till ett kombinerat utfallsmått som inkluderade ny hjärtinfarkt, stroke eller död från endera med Cox-regressionsmodeller. Därtill värderade vi respektive blodfettfraktions prediktiva tilläggsvärde i en för patientgruppen framtagen och externvaliderad prediktionsmodell.

De allra flesta (96,9 procent) av patienterna hade hämtat ut recept på statiner. Under en medeluppföljningstid på 4,1 år från det tidiga återbesöket efter hjärtinfarkt drabbades 2 173 patienter av utfallet. Starkast association observerades för förhöjda nivåer av triglycerider, medan LDL var svagast associerat. Jämfört med den femtedel av patienterna som hade lägst LDL-nivåer sågs en svag riskökning (HR 1,17, 95 procents konfidensintervall 1,03–1,34) endast hos den femtedel som hade högst LDL-nivåer (LDL ≥ 2,67 mmol/l). Den prediktiva betydelsen av samtliga blodfettsfraktioner i relation till andra riskmarkörer var mycket svag.

Vår tolkning av resultaten är att vikten som fästs vid LDL-målvärden vid rutinåterbesök 4–14 veckor efter en hjärtinfarkt inte står i relation till klinisk betydelse vad gäller risk och prognos. För en individualiserad riskstyrd sekundärpreventiv behandling, inklusive beslut om mer intensiv LDL-sänkning, bör andra faktorer än LDL-nivå tas i beaktande.